Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lysande specialister

Annons

Det är naturligt att ställa Bachs Juloratorium i Leksand mot det som tre dagar tidigare gavs i Falun. Det var stor skillnad.

Stockholms Barockensemble spelar, delvis stående, på tidstrogna instrument. Det betyder nasalare oboer, mjukare trumpeter, försiktigare traversflöjter, vekare violiner och mer sordinerad kororgel.

Men till detta ska läggas tryggheten i barocken, vilket leder till en finurligare, mer elastisk, mer ömsint och mer sprudlande orkester. Då ska ändå göras klart att orkestern i Stora Kopparbergs kyrka till stora delar bestod av musiker i Dalasinfoniettan. De 400 i Leksands kyrka fick bästa sortens barocksväng i Juloratoriet och flera av solisterna är så väl förtrogna med verket att de gjorde soloinsatserna utan noter.

Barocktrumpeten som ackompanjerade basen Patrik Sandin i Großer Herr, o starker König var läckert avvägd. Maria Lindals violinstämma mot Mikael Bellinis alt (countertenor) i Schleiße, mein Herz var njutbar. Den dämpade traversflöjten som följde tenoren Olof Lilja i Frohe Hirten, eilt, ach eilet var bara en av faktorerna som fyllde Juloratoriet med nerv, intimitet och närvaro.

Dirigenten Henrik Alinder bidrog med kongeniala tempoval till en dynamisk framställning som gjorde mycket av Juloratoriets inneboende dramatik.

Lilja svarade för en nyanserad framställning där han visade prov på god textförståelse. Bellini är alltid intressant med sin suggestiva röst och han var inspirerad i Bereite dich, Zion. Leksands kyrkokör gjorde en något mer än habil och nöjaktig insats.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons