Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lysande om läsande

Annons

Martina von Schwerin (1789 -1875) är en doldis i svenskt kulturliv. Ändå ansåg tongivande samtida att hon borde väljas in i Svenska Akademien nittio år innan Selma Lagerlöf 1914 tog plats där som första kvinna. Hundratals brev där hon bland annat kommenterar böcker och författare är den skatt Martina lämnat efter sig. Dessa epistlar och de flera tusen som bevarats av dem hon mottog är källan Ingrid Elam öst ur, när hon skrivit hennes historia i boken Min obetydliga beundran.

Och beundra denna dotter till Martin Törngren, direktör på Ostindiska kompaniet i Göteborg, måste man. 15 år var hon, när hennes mamma - trots vilda protester från förmyndare och fransk guvernant - gifte in henne i Stockholmsadeln med den 17 år äldre kammarherren Werner von Schwerin.

Snabbt togs hon till allas hjärtan i kraft av sin intelligens och lyskraft. Svenska Akademiens förste ständige sekreterare, den medelålders diplomaten och upplysningsmannen Nils von Rosenstein, blev hennes vän och lärare. Snart kom en annan medelålders kulturgigant att ta kontakt med henne, kosmopoliten och diplomaten Carl Gustaf von Brinkman. Även den relationen blev livslång och livsavgörande. Breven dem emellan speglar två livliga intellekt och dessutom deras samtid.

Esaias Tegnér är den tredje stora elefanten som griper direkt in i Martinas liv. De blir samtalspartners och förtrogna och kryddar sin korrespondens med ekivoka antydningar. Tegnér blir kär gäst i Martinas hem, men när han bokstavligen går till attack mot henne i hennes hörnsoffa sätter hon tillfällig punkt. Prostituerad vill hon inte bli, som hon uttrycker det.

Tre barn får makarna Schwerin snabbt och så småningom också ett fjärde. Då har de flyttat till en stor Skånegård och Martina kliver upp fem om morgnarna för att hinna stoppa täcken, laga möbler och plocka veteax till extra fint mjöl innan det verkliga arbetet tar vid med att styra ett stort hus, tidvis undervisa barnen fem timmar per dag, ränna runt i bygden och ge medicinsk hjälp, för sådant var hon också bra på, och hålla hemmet öppet för kulturpersonligheter, som ibland stannade i månader. Dessutom läser denna osannolika kvinna ständigt och kommenterar Tegnér och andra med stor bravur. Nöjd tycks hon också ha varit med sina dubbla roller som husmor - mor och snillenas förtrogna.

Allt detta skriver Ingrid Elam om livfullt och medryckande. Hon gör hela tiden jämförelser med vår tid. Mest fokus sätter hon på Martinas roll som läsare. Denna får representera övergången från högläsning och intresse för formfrågor till tyst läsning med siktet inställt på att dels förstå författarens avsikt, dels vidga sina egna gränser.

Ett möte mellan Martina von Schwerin och den av henne beundrade Germaine de Staël i Göteborg 1813 blir utgångspunkt för Elams fokusering på Martinas roll i svenskt kulturliv.

Madame de Staël kommer från Stockholm, där hon försökt övertala tronföljaren Bonaparte att ge upp Sverige och i stället bli Napoleons efterföljare. Martinas beundrare, herrarna i Stockholm, ordnar sammanträffandet för att den franska megastjärnan ska få se att kvinnor i Sverige också kan lysa.

Lyser gör hela den charmfulla boken om Martina och den tid då skrivandet och läsandet tog nya vägar. Eller som Elam uttrycker det, då genierna börjar skriva romaner och pigorna läser dem.

Elams styrka är hennes förmåga att fullkomligt avspänt dra in både stort och smått i berättelsen. Samtidigt som man får sig till livs hur nya strukturer växer fram inom litteratur, samhälle och familjeliv slukar man hungrigt fakta om läkarbrist och bokpriser, om arkitekten till Kew Garden i London som också ritade Martinas barndomshem, säteriet Råda utanför Göteborg och om falska uppgifter som fabricerats om Martina och Tegnér för att ge detta Råda extra glans.

Roligt är att höra om hur Martina i Köpenhamn hittade en bok av lord Byron, blev frälst och anbefallde honom till alla och envar. Hon kan ha varit den första svensk som läste honom.

Lite sur blir jag däremot när Elam på sidan åtta hävdar att "De tidigaste svenska Shakespeareföreställningarna gavs i Göteborg", när faktiskt Norrköping var först med att visa honom på svensk scen. Men hon får absolution eftersom hon mildrar misstaget längre fram i boken.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons