Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lovande start för Höök

Annons

Svenska kriminalserier, de må vara i litteraturen, filmen eller televisionen, måste innehålla ordentliga mått av vanlighet.

Möjligheten till identifikation går före exempelvis det amerikanska berättarsättets betoning av förloppet i brottsuppklarandet och själva kampen i gripandet.

SVT:s nya serie Höök är inget undantag därvidlag. Mellanchefen på polismyndigheten Eva Höök är en på alla sätt vanlig ensamstående mamma, som en gång i tiden spelade basket, upplever raggningsförsök av patetiska kollegor på fyllan, som börjat snusa istället för cigarretterna, som jobbar för mycket och som inte lever i någon idyll.

I de första tre avsnitten, regisserade av Lena Koppel som en sammanhängande episod i serien, etablerar tydligt denna känsla av trovärdig vardag.

Det visas en tämligen dysfunktionell familj, där ingen egentligen lyckas kommunicera med någon annan; där den truliga och enstaviga 14-åringen Lasse, trots tecken på att han efter grov mobbing är på väg att sluta sig inom sig själv - i sin sci-fi- film- och datorvärld, ändå lämnas alldeles för mycket i fred.

Eva Höök kan knappast prata med sin bror Ingmar, som hon blir inneboende hos när hon flyttar iväg med Lasse. Inte heller kan hon prata med eller förstå sig på mamma Gunn-Britt.

Seriens vanligaste replikskifte lyder "Hur är det? Är det bra?" "Ja." (Tystnad). Fast allt tyder på att det inte är särskilt bra.

På makroplanet tecknas bilden av en slapp och grym skolvärld samt ett Norrland där vapentillgången och -användandet är ymnigt, där många äger skog och där inte en enda människa talar norrländska.

På den lilla polisstationen i Luleå får fem poliser klura vid en whiteboard i en utredning som verkar stå helt stilla. Någon utökning av styrkan sker inte ens när det står klart att en serie grova tortyrmord påbörjats och bara fortsätter.

Det allra tråkigaste inslaget i Höök är det klassiskt amerikanska greppet att låta brottsligheten drabba den utredande polisen på ett personligt plan. Det är sådant som ska höja intensiteten i berättelsen, men blir oftast oerhört långsökt.

Här flyter rollerna offer/vittnen/medbrottslingar in i Eva Hööks familj. Dramatiskt sett brukar alltid sådant misslyckas. Här kan vara en av mycket få gånger jag upplevt att greppet fungerar.

Trots att just dialekterna och polisarbetet inte skildras med någon större trovärdighet tycker jag mycket om serien.

För det första är den otroligt snygg. Fotot är anslående vackert och stämningsskapande. Det flitiga användandet av helikopterperspektiv ger många fantastiska panoramabilder.

I det drivna bildberättandet finns också inslag av skakig handkamera för att nå ökad närvarokänsla, av svartvita bilder när det rör sig om minnessekvenser och av en hänförande ljussättning.

För det andra finns ett berättande som både vetter mot skräckfilmens nackhårsresande grepp och ett hitchcockskt utplacerande av villospår. Det drivs i och för sig så långt att tredje avsnittets upplösning närmar sig en summarisk antiklimax - villospåren har fått bli huvudsak.

För det tredje är skådespeleriet tämligen fritt från kriminalgenrens klichéer och karaktärerna heller inte pappfigursdjupa. Hur är det egentligen med Eva Hööks bakgrund och såren som tycks finnas i förhållandet till Lasses frånvarande pappa Tommy?

Jag är nyfiken på de kommande avsnitten som regisseras av Kristian Petri (4-5) Jörgen Bergmark (6-7), Molly Hartleb (8-9) och Simon Kaiser (10-12).

Höök är ett svenskt kriminaldrama som funkar.

TV Kriminaldrama
HÖÖK
av Mikael Rundquist och Birgitta Bongenhielm
Regi: Lena Koppel
I rollerna: Anna Pettersson (Eva), Freddy Åsblom (Lasse), Rafael Pettersson (Ingmar), Mona Andersson (Gunn-Britt), Leonard Terfelt (Niilas), Barbro Enberg (Britten), Siv Erixon (Karin Bodén), Peter Carlberg (Janne Hall) m fl
SVT1, tisdagar, 21.00

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons