Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lotta Lotass vackra

Annons

Det sägs att Jurij Gagarin, världens förste kosmonaut, fick mängder av brev från människor som avsagt sig sin tro efter att de hört hans vittnesbörd om att det inte fanns något annat än tom rymd däruppe i himlen.

Många brev fick han hur som helst.

Så många att han till och med fick ett eget postnummer i Moskva. I alla fall om man ska tro Lotta Lotass nya roman Tredje flykthastigheten.

Lotta Lotass litterära karriär tog ett rejält avstamp med Kallkällan (2000) och har sedan dess strävat mot allt högre höjder. I sin förra bok Aerodynamiska tal hängav hon sig åt att skriva flygets tidiga historia och i med denna bok är hon ända uppe i den yttre atmosfären, där hon följer de första rymdpionjärernas öde.

Och "öde" är verkligen rätt ord i sammanhanget. Ty trots att Gagarin ansåg sig vara pilot på en högst ateistisk expedition så berättar Lotass det sovjetiska rymdprogrammet som en närmast mytologisk tilldragelse. Här är det hypermoderna och det andliga en gemensam kraft som kanaliseras genom folkets hjältar.

Men det ödesmättade är knappast Lotass uppfinning. Det sovjetiska rymdprogrammet är omsvärmat av oändligt många myter och det saknas inte gestalter att krydda med.

I hennes täta roman återfinns den revolutionäre terroristen och vetenskapsmannen Nikolaj Kibaltjitj som deltog i mordet på tsaren 1881 och snabbt skissade ritningen till en raketdriven rymdfarkost strax innnan han avrättades.

Här finns chefskonstruktören och före detta lägerfången Korolev som blir något av en fadersfigur för de blivande kosmonauterna. Och så Gagarin själv, kvinnokarlen som var så kort att han fick använda en sittkudde i stridsplanets sittbrunn.

Ständigt leende. Ett leende vars gåtfullhet nästan har konsthistoriska ambitioner.

Men Lotass är inte intresserad av att granska historieskrivningen. Tvärtom skriver hon med utgångspunkt i den sovjetiska mytologin.

Hon tecknar ikonartade hjälteporträtt med samma sentimentala entusiasm som i en socialrealistisk målning. Hon ger de ryska kosmonauterna samma tindrande ögon och sturska hjältemod som deras amerikanska kollegor alltid haft.

Ett tindrande som fråntogs dem när Sovjetunionen kollapsade och drog sina myter med sig i fallet.

Kosmonauterna Gagarin, Titov och Leonov bärs fram på arbetarnas händer. Det är det nya kommunistiska Ryssland som med gemensamma kraftansträngningar från gruvan till universitetet och med stöd från planekonomins hushållning gör rymdfärden möjlig.

Ett folk som befriat sig från svälten och äntligen själva får äga sin mark koncentrerar sin energi till en enda individs uppgift.

Det är skrämmande och andlöst vackert.

Men det vore också komplett vansinne om hon inte samtidigt använde sig av de historier som för alltid kommer att representera Sovjetstatens övergrepp på sina medborgare.

Historier från mentalsjukhuset, fånglägret och förhörsrummet.

Långsamt flätar hon även in de Arkiv X-artade mysterier och outredda rykten om katastrofala månprogram och kosmonauter som dog innan de fick sväva i tyngdlöshet, men vars rykte numera i alla fall svävar omkring på internet.

Och i takt med att romanen blir allt mer dunkel så framstår det som helt solklart att det finns folk som faktiskt tvivlar på att människan landat på månen. Astronautiken tilldrar sig ju i ett sagoland. Ett sagoland fyllt av raketjättar och arbetardvärgar.

I slutändan ligger inte kosmonauternas brödrakärlek och dödsförakt särskilt långt från bröderna Lejonhjärta.

Lotta Lotass suggestiva högtidlighet är gåtfull. Men hennes kärlek till maskinerna och verkstäderna gör Tredje flykthastigheten till en gränslöst vacker tolkning av kosmonauternas historia.

Poesin i den tekniska jargongen räcker långt, även om namn som "Zond 4", "Proton", och "Matematikmaskinen" bara staplas på varandra.

Och den rena maskinkulten är ett av Lotass stora särdrag. Ingen kan som hon dyrka farten och kraften som en regelrätt futurist.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons