Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ljummet Skinnarspel behöver nytändning

Annons

Teater | Bygdespel

SKINNARSPELET

av Rune Lindström

Musik: Jan Johansson, Anders

Börje, Håkan Norlén

Regi: Lena Ericsson

I rollerna: Lena Ericsson (Brus

Britta), Janne Åström (Lustigs Per),

Kalle Moraeus (Skinnarmäster),

Monica Olén (Bolla), Göran

Johansson (Näver Jon), Elin Wes-

terlund (Lisbet från Lingärde) m fl

Arne Domnérus orkester

Malungs spelmanslag

Malungs folkdanslag

Publik: cirka 400

Orrskogen, Malung, 22/6

Det görs med jämna mellanrum, till och med från scenen under premiärkvällen, anspråk på att Skinnarspelet skulle vara fullt av livsvisdom. I vad skulle den bestå? "Var snäll"?!

Nej, det är bättre att närma sig detta spel med Rune Lindströms beskrivning "folklustig sångsaga" i åtanke. "Folk" - genom folkmusik, folkdansare och det persongalleri som Lindström utgår från, "lustig" genom de typiserade och karikerade karaktärerna, "sång" i kraft av den ymnigt flödande musiken och "saga" genom magiska tretal, friarprövningar, brudprövningar och en päls med bäring på ett förestående bröllop.

Skinnarspelet har inga djup i utgångspunkter eller framställning. Visst, det går att snegla mot Shakespeares argbigga, Tennesse Williams katta eller varför inte Homeros Penelope ur Odysséen, som också utvecklade finurlighet i att hålla friare och yttre krav ifrån sig. Men att krystat söka paralleller är att vilja hitta rötter som inte ger några mervärden när de grävs fram.

Strunta i Penelope! Brus Britta Andersdotter är ju en kulla från Malung, ogift, i giftasvuxen ålder, med avlidna föräldrar, som lever ett gott liv efter sitt eget skön. Ska någon karl alls komma i fråga ska han "vara som jag", deklarerar hon. Och varför skulle hon ha bråttom?

Den lösa historiska ramen kring skinnhantverket i Malung bidrar inte alls till det dramatiska förloppet på det sätt som Leksands folktro och häxbränningar gör i Himlaspelet eller på det sätt som Nås väldiga trosdrama gör i Ingmarsspelen. Skinnarspelet ska fungera som underhållning. Det är gott så och spelet borde inte behöva ytterligare motivering.

Men fungerar Skinnarspelet som underhållning? Det var glest mellan skratten på premiären och det var glest med publik (cirka 400) i stolshavet (1 145 numrerade platser) under premiären av årets fem föreställningar. Någon förklarar säkert det med fotboll, råkyla och duggregn, men förklaringarna är också allvarligare än så.

Den viktigaste anledningen till de ljumma intrycken av Skinnarspelet är musiken och hur den behandlas. Skinnarspelet innehåller mycket musik och de snart 40 år gamla låtarna har åldrats på mycket olika sätt. Medan Anders Börjes tonsättning av Då väntar jag vid vägarna och Håkan Norléns Visa vid midsommartid blivit svenska klassiker - det är inte att överdriva att skriva att de blivit en del av vår visskatt - framförs annan musik i Skinnarspelet hopplöst långt efter sitt bäst före-datum.

Skinnarspelet behöver en musikalisk nytändning; Nils Lindberg bytte ju ut och vässade i Himlaspelets musik, men Skinnarspelet behöver kanske ännu hellre en Benny Andersson på festhumör. Jan Johansson höll i musiken till Skinnarspelet inte samma nivå som i sin Jazz på svenska.

Det övergripande mönstret är att de lyriska folkvisorna griper tag i åhörarna medan upptempolåtarna i alltför många fall är mossbelupna. Det sjungs bomfalleri, faderittan och faderalla och det ska vara roligt. Det är det inte.

Den mycket rutinerade jazzorkestern med sina ytterst meriterade musiker är premiärkvällen ganska lös i konturerna. Rappast och rikast på infall är den i sammanhanget unge Johan Hörlén, som spelar olika instrument. De rena folkmusikinslagen känns här och var som en befrielse (även om man hade önskat mer schvung över folkdanslagets agerande).

En viktig musikalisk invändning riktas också mot tendenser att slarva bort de finstämda musikinslagen med alltför tung röstbehandling - det är ett omdöme som främst gäller Janne Åström i rollen som Lustigs Per. Därmed blir inte Visa vid midsommartid - annars en av de givna höjdpunkterna - vad den förtjänar att vara i Skinnarspelet. Åström dundrar i väg visan på ett nyanslöst sätt.

Skinnarspelets ädelbuskis ger förstås utrymme för mustigt och överdrivet skådespeleri. Men Åström är inte lyhörd för skiljelinjen mellan det fåniga och det lustiga och har inte finess nog att arbeta med överspel. Det gäller både skådespeleriet under friarproven och under förställningen till Ko-Pelle.

Åström agerar egentligen bara balanserat i scenerna mot Elin Westerlund (Lisbet från Lingärde).

Lena Ericsson dominerar scenplatsen eftertryckligt som Brus Britta. Hon gestaltar ståtligt och sjunger utsökt, skickligt, innerligt och med fina personliga utvikningar. Ericsson är helt trygg i rollen, en aning återhållen på ett tilltalande sätt och gör Brus Britta med påtaglig ömhet. Till en början går hon i och ur Malungsmålet i några repliker, men hon är ändå den som hanterar den problematiken bäst av de utsocknes.

Elin Westerlund är en stor tillgång för Skinnarspelet och imponerar stort som Lisbet; det vilar något självklart och trovärdigt över henne. Kalle Moraeus spelglädje och en lågmäld lurighet gör hans Skinnarmäster njutbar. Mycket pricksäkra detaljer går också att hitta i Göran Johanssons Näver Jon.

Men Skinnarspelet behöver förnyas vad gäller framställning, särskilt musikaliskt, för att komma i takt med den publik som förhoppningsvis ska strömma till i framtiden. Förnyelsen måste utföras med kreativitet, fantasi, innovation och respekt mot spelets anda. Det finns i det arbetet ett rikt material att utgå ifrån.

"Den sagan är ny för vareviga dag", sjunger skinnlaget. Men det är ju inte sant. Det har varit en alltför likartad saga vareviga skinnarspelsdag. I 37 år.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons