Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Livet är allting annat än ljummet"

Annons

Jag tror att det är först när man inser att man är en ohelig allians av Nietzsche och Albert och Herbert som man kan bli en riktig bra författare.

Det sipprar in ljus i springorna. Man får lära sig att tillgodogöra sig det där ljuset.

På Peace&Love förra veckan sprang jag på en annan författare. En uppburen, firad, formbunden författare från huvudstaden.

Han såg sur ut. Hela tiden. Vi möttes i hotellobbyn. Han vägrade hälsa.

Jag tog det som en komplimang.

Jag tror alla människor rör sig villrådigt mellan ljus och mörker, mellan skratt och gråt.

Fast i Sverige har pendeln slagits mer mot skratt än gråt.

Man ska helst slippa bli berörd, hellre underhållen, hellre smekt med samma exakta, svala hand.

Men livet är inte en sval hand.

Livet är allting annat än ljummet.

Livet är hastiga känslokast mellan det svartaste djup och den ytligaste glättighet.

Livet ligger nersjunken i ett fantastiskt badkar läsandes både Proust och Knasen med champagneglaset som botemedel mot smaken av bitter galla i strupen.

Livet är allting samtidigt. Hela tiden.

Man bör spara en del av sitt ljus och inte spilla ut det i onödan. Man kan komma att behöva det där ljuset. När det blir mörkt på riktigt. När sorgen slår till kommer man sakna sitt ljus om man spillt ut det, som en öppen kran ingen stänger, på själlös teve och idiotisk underhållning.

Jag tror författare (i alla fall de som inte fastnat i sitt eget kletiga ego och tror de är världens medelpunkt hela tiden) är som folk är mest.

En märklig blandning av svenskt vemod och barnslig naivitet.

Det går att leva sitt liv med ett skratt mitt i gråten eller tvärtom.

Det är först när vi slutar känna något alls som vi dör.

Och dit är det ännu långt kvar.

Mer läsning

Annons