Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Litteratur mer än teater

Annons

Teater | Collage

MARTINSONS

Av Hélène Ohlsson

Regi: Hélène Ohlsson

Scenografi/kostym: Ulrika Alyhr

Med: Isa Aoufia, Catherine Gordon, Lars Lind, Anita Nyman

Musik: Ari Stockås

Musiker: Anita Agnas, accordion

Publik: fullsatt

Dalateatern, Falun, 20/3

Visst, det är Harry Martinson-år i år. Akademiledamoten som aldrig blev sig själv efter nobelpriset 1974 tog sitt liv med en sax fyra år senare, och det är i år 100 år sedan han föddes. Det kommer ut nya biografier, Albert Bonniers förlag avslutade nyligen en återutgivning av hans texter i tio band och Harry Martinsons dramatik och lyrik lever, inte minst genom korsbefruktning med musik.

Också Moa har upplevt en ny vår, särskilt sedan den feministiska litteraturvetenskapen stormade lärosätenas dammiga institutioner under det sena 1980-talet och Ebba Witt-Brattström pekade på hur viktig Moas texter var för att föra fram ett tyst perspektiv - arbetarkvinnans. Då är det väl elegant av Dalateatern att ha en ny pjäs fix och färdig - att ägna sig åt Martinson just detta år? Nej, inte nödvändigtvis.

För i Hélène Ohlssons uppsättning är det Martinsons, paret, Harry och Moa, äktenskapet, kärleken, som ska gestaltats i ett teatercollage som interfolieras av författarnas texter, deras dramatik, lyrik, brev, telegram, romaner, samt också texter om dem i husmorstidningar, sedan de blivit litterära celebriteter.

Ohlsson vill så mycket, känner så starkt inför stoffet, har sådana oceaner av material att utgå ifrån, misslyckas i så stor utsträckning med att trimma, välja och begränsa att Martinsons aldrig blir särskilt bra teater.

Berättarmässigt vill föreställningen både ha ankaret fäst i tiden för äktenskapet, 30-talsdepressionen, -ismernas framväxt, kulturella och politiska landvinningar för arbetets röster, men den vill också skildra de låsta schackpjästurer som förekommer inom äktenskapet som en följd av Harrys och Moas starka personligheter.

Det är också berättarmässigt den en timme och 40 minuter långa föreställningen utan paus har sina största problem. Martinsons är för rapsodisk, revyartad och flyktig för att få fäste.

Kärlekshistorien mellan den unge, rotlöste 23-åringen och den 37-åriga fembarnsmodern, som börjar med att Harry på en tidningsredaktion smusslar över en dikt där han deklarerar att Moa är "en tamarisk i verklighetens gråa öken", griper inte tag - viktiga händelser och hållningar som att Moa inte vill ha fler barn och gör en abort utan Harrys vetskap, Harrys retroaktiva svartsjuka på Moas förste man - stenhuggaren som begick självmord, Harrys otrohet med bland andra Karin Boye, Harrys anlitande av en privatdetektiv för att spana på Moa, Harrys frihetslängtan - allt glider förbi i ett onödigt skissartat och forcerat tempo.

Det finns också politiska spänningar i det äktenskap i vilket "brackig" och "borgerlig" är flitigt använta skällsord. Moa sveps med av överdådet, kändisförfattarna och den lögnaktiga föreställningen om klassutjämningen vid besöket på den sovjetiska författarkongressen 1934. Harry ser igenom kulisserna och Stalinkulten och hans frihetsdröm gör det, just för att det är påbjudet, omöjligt att skriva enbart socialrealistiska texter.

Harry håller i Nässlorna blomma sin mor personligen ansvarig för att ha utvandrat till Amerika och lämnat barnen till Smålands fattigvård. Moa fräser att han borde begripa att det var samhällsordningens fel. Moa ser optimistiskt på världskrigets utbrott - nu ska minnsann den sovjetiska revolutionen sprida sig över världen. Harry är pessimist. Men den politiska motsättningen etableras i enstaka repliker - inte i väl grundad dramatik.

Martinsons lyckas bättre med sina tematiska ambitioner än de episka. Ohlsson ställer handfast vardag mot idealistiska drömmar både i skildringarna av äktenskapet och i de texter hon valt av författarna.

Harry var, likt många av autodidakterna, inte opåverkad av den starka ström av primitivism som fanns. Den predikade fri kärlek, hade en i bästa fall naiv kvinnosyn, förordade uppror mot riter och civilisationsyttringar - och var inte helt enkel att integrera i det "harmoniska äktenskap" som Moa ville ha sedan hon resignerat inför ett fåfängt hopp om Lyckan.

Temat går än tydligare igen i de mest pregnanta texterna som avbryter skildringen av äktenskapet: konsulns idealistiska dröm om kvinnobarnet i Moas Kärlek mellan krigen och hans hustrus sensationslystna uppgående i en trasig arbetarfamiljs inre liv (denna pjäs har en alldeles för stor del i Martinsons). Temat går igen i Vägdamms illusionsidealistiska filosofi ur Harrys Vägen till Klockrike. I den korta beskrivningen av Miman ur Aniara.

På grund av pjäsens grundproblem hamnar skådespeleriet i bakgrunden. I stor utsträckning får publiken uppleva ett reciterande. Men visst gör Anita Nyman, Isa Aoufia, Catherine Gordon och Lars Lind vad som går med detta alltför fragmentariskt uppbrutna prisma till pjäs.

Kostymeringen är träffsäker, scenografin med en diminutiv scen och ett till mycket användbart draperi är briljant. Ari Stockås musik framförs bra av Anita Agnas, och går obesvärat från det uppsluppna till det drömska.

Men den här teatermusiken, som mycken teatermusik, tycks ibland som dithängd för att det "väl ska vara litet musik också".

Martinsons är totalt sett en pjäs med stora litterära kvaliteter, men den tar inte orden till teatern på teaterns villkor.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons