Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Linnea firar julafton utan Martin

/
  • Domen mot de terroranklagade svenska journalisterna i Etiopien är ett misslyckande för utrikesminister Carl Bildts diplomati, anser Marcus Birro.
  • Marcus Birro - krönikör.

Annons

För några veckor sedan träffade jag Martin Schibbyes fru, Linnea Schibbye Steiner, hos Skavlan i SVT. Hon visade sig vara en förtjusande människa, mycket sorgsen men vid gott mod.

Det tycktes stråla något från henne. Hon rörde sig genom rummet som vore verkligheten en dröm, som om hennes man inte alls satt fänglad i ett förbannat fängelse i ett förbannat land förbannat långt bort.

I onsdags fick hon veta att domstolen funnit hennes man skyldig och han riskerar nu ett långt fängelsestraff i Etiopien.

Detta borde rimligtvis vara tillräckligt för att också ställa den ständigt undflyende Carl Bildt mot i stort sett alla väggar i världen. Vad Sverige egentligen gjort under den här tiden? Är detta ett beslut som bevisar att Bildts ekonomiska kontakter med Etiopien och oljan faktiskt vara en negativ faktor för svenskarna?

Så finns också en del att prata om, som vi sällan pratar om numera. Etiopien är ett svårt underutvecklat land. Det är ett fattigt land. Det är ett land som uppenbarligen tar väldigt lätt på demokratiska principer som den självklara rätten för journalister att resa och beskriva det de ser.

Jag är så innerligt trött på detta ständiga fjäskande för stenåldersländer, detta uppenbara svek mot två medborgare som gjorde vad alla journalister borde göra, nämligen riskera något litet för att få med sig något stort.

Det talas om svensk tyst diplomati. Den lögnen har en lång tradition. Redan under andra världskriget höll vi käften och lät tyskarna transportera sina mördardivisioner genom vårt land.

"En svensk tiger"?

En svensk håller käften.

Det är ynkligt och extremt sorgligt.

Det är samma sak när det gäller Eritrea och Dawit Isaak. Det snackas om att den tysta diplomatin är den enda vägen. Men dessa länder lyssnar inte på viskningar. De bryr sig inte. De skiter fullständigt i eventuella lågt stämda krav eller önskemål. Det enda som biter på dessa icke-demokratier är hårda ord, tydliga markeringar och faktisk påtryckande politik.

Det finns en undfallenhet i Sverige som är monstruöst motbjudande. Vi borde vara mycket tydliga med vilka regler som gäller i en öppen demokrati. Jag går så långt att jag anser att det behövs missionerande i dessa länder där vi förklarar för ledarna i dessa länder att de demokratiska principerna är något att försvara, något att slå vakt om, och att dessa demokratiska principer inte heller är något som enbart rör Sverige utan är grundlagar (eller borde vara) för hela den fria, civiliserade världen. 

Sverige behöver helt enkelt berätta för alla dessa grottmänniskor att det inte är förenligt med mänskliga rättigheter att döma människor på lögner och godtyckliga utsagor.

I morgon är det julafton. Jag tänker på Linnea, hennes ögon, hennes utsatthet, hennes oro som var som ett sorts upplyst mörker runt om henne. Hennes man kom inte hem till jul. Nu riskerar han ett långt fängelsestraff i fängelser som mer liknar utstuderade tortyrkammare.

Hur tyst vågar Carl Bildt vara när han förklarar för henne vad Sverige gjort, och inte gjort, för att få svenskarna fria?

Mer läsning

Annons