Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lillpers språk förtrollar

Annons

Birgitta Lillpers vårdar sig om varje språklig enskildhet i det hon skriver. Det gäller också namngivningen. Inte för inte har hon döpt sin senaste roman till Alla dessa liv och våder. Titeln har dubbel täckning. Dels och framför allt syftar den på de brokiga livsvävar som beskrivs. Dels har den bäring på de många klädesplagg, som en av bokens huvudpersoner, Lilla Hanna, äger och vårdar sig om.

böcker |

alla dessa liv och våder

Birgitta Lillpers

Wahlström & Widstrand

Mänskorna i berättelsen bär också betydelsedigra benämningar. Banditen, Lilla Hanna, Väninnan, Arvid John och travgubben, så kallas de och om deras koppling till varandra, deras frigörelseförsök och deras olika sorters ensamhet handlar det. Somligt får man också veta om hur de står i för att överskyla tomheten i sina dagar.

Allesammans är alldeles vanliga människor och enbart behäftade med sådana konstigheter, som nog måste betecknas mer som regel än undantag i vår förryckta nutidsvardag. Att Birgitta Lillpers låter deras drama utspelas i en utkant av välfärdsstaten med nordlig ödebygd tätt på knutarna ger henne tillfälle att renodla deras dilemma.

Banditen finns i handlingens nav. Han är den tölpige, livsfrustande hannen som är far till vackra Lilla Hannas två små pojkar och som hon helst vill bli av med för att frigöra sig från Gud vet vad. Men egentligen vill hon ju ha honom där i sitt liv och snäll och generös är han ju mitt i svettlukten.

Väninnan är en vingflaxande fågel ur de frigjorda kvinnornas systerskap. Behövd av ingen kastar hon sig in i tvivelaktiga meningsfullheter, som att skaffa fram namnunderskrifter för att rädda bygdens varubuss eller förvandla skogstomten hon hamnat på till en trädgård med porlande vattenkonster. Travgubben som förstås föder upp hästar och Arvid John, som är en undflyende handelsresande lika bakvänd som sitt aviga namn, tillför lite surrogatnärhet i hennes liv, medan hon, så gott hon kan, underblåser Lilla Hannas planer att bryta upp från sin bandit. Själv blir hon dock i slutändan fast för denne ytligt sett okomplicerade karl, som mitt i berättelsens fåra tar sig för att drabbas av en hjärtinfarkt, så de övriga får rycka in och försöka rädda några av alla hans pågående projekt.

Det finns en frejdighet och ett gott humör i denna berättelse om irrgångarna i vardagen, men också ett stort allvar och en poesi, som blommar otuktad till exempel när Lillpers låter den intellektuella Väninnan fundera över om den på jorden stående Lilla Hanna anar något av magin, när höstens första riktiga frost slår ner dahliorna:

"Visste hon hur himlen såg ut just den kvällen på året, hur stjärnorna trädde fram och klang och det började ryka om munnen. I den klarheten - - -"

Fränt och roligt beskriver Lillpers också fisketuristerna, halvfeta gubbar i karriären, som Banditen lockar till uppsmäckta fiskestugor:

"De kom i full utrustning. De var snörda högt upp på benen. De tog vildmarken på allvar."

Birgitta Lillpers berättarröst kan inte sammanblandas med någon annans. Inte heller hennes förmåga att penetrera relationsproblem så att futtigheter och djup framträder lika självklart. Vi känner igen hennes värld därför att den är vår och hennes människor, därför att de är vi. Sedan må de heta Banditen och bo i diverse bilar för att slippa alltför skrämmande bindningar, de må vara Små Hannor med garderobsställningarna fulla av böljande tygting eller de må gräva frenetiskt efter vatten i tallbackar medan de längtar som besatta efter en stor och bullrig karlakarl.

Detta igenkännande är skälet till att Alla dessa liv och våder hakar tag i en och stannar kvar i medvetandet långt efter det man avslutat läsningen.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons