Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lika ytlig som de kritiserade

/
  • Underkänt. Den mediabild som Maria-Pia Boëthius bygger sin nya bok på är löjeväckande förenklad och rigid. Paradoxalt nog präglas boken av precis den sensationslystnad som den vill kritisera.

Annons

Den framgångsrika mediedrottningen Barcelona Brask befinner sig i livets slutskede, en cancer har börjat förtära henne inifrån.

Från sin sjukhussäng på Danderyds sjukhus håller hon räfst och rättarting över sin karriär tillsammans med biktmoder Pym. Utfallet blir inte nådigt.

Hon drar sig till minnes en finstämd eftermiddag i Cittagazza där hon satt vid Adriatiska havet när himlen plötsligt mörklades av en skock skränande flygfän.

Det blev för henne en träffande bild hur en samlad medievärld mörklägger och perverterar allt som äger runt i jordens fyra hörn.

Hennes associationer går vidare till Hobbes tröstlösa Leviathanmyt om stridigheter och hänsynslöshet som människans lott som hon översätter till en genomkorrupt och illasinnad medievärld - Mediatan.

Hela sitt liv har hon dansat efter Mediatans pipa, hetsat fram strider, förtryckt, förytligat, tystat ned, vilselett, fläckat ned och fällt krokodiltårar i odjuret Mediatans, även kallad Groteskens, tjänst.

Nu får hon betala sitt pris och har blivit havande med sina ogärningar. Cancern som börjat växa inne i henne är just detta monster hon fött hela sitt liv - en teratom, en grotesk missväxt av kött, hår, tänder och ben.

Den odjursessens som den samlade medievärlden enligt Boëthius är.

Boëthius sparar inte på krutet när hon sida upp och sida ned öser ändlösa skopor av det mest glödgande, bittra hat.

Alla skenbart varierade röster smälter mystiskt samman i en stinkande, blodig mördarmun i det enhövdade mediamonstret som krossar och slukar allt som kommer i dess väg.

Att opponera sig lönar sig inte, hon har själv försökt, hennes penna kunde bara producera rappakalja. I den mån som "fritt tänkande" till synes kan dyka upp är det bara ett spel för gallerierna, så att jästa småborgare kan klappa sig själva på huvudet och känna sig lite radikala.

Exempelvis tycks Boëthius mena att journalistiken kring våldtäkter inte är annat än uppblåsta rubriker för sensationslystnadens skull. Våldtäkter ger bra rubriker, så något syfte att bekämpa våldtäkt har aldrig funnits. Mediatan har talat och alla zoombier och nickedockor lyder villigt.

Skulle "oromanen" (den enda beskrivning hon lyckats med i den här texten) kunna läsas som en slags gargantisk drift med den ytlighet och sensationslystnad som i hög grad finns och förtjänar all kritik, så hade den varit ett välkommet debattinlägg.

Problemet är att det i författarens världsuppfattning inte finns någonting annat. Nu faller texten platt och blir en pinsam uppvisning i resonerandets totala kortslutning.

Min slutvärdering av den här texten blir densamma som filosofiprofessorn Sven Danielsson gav om en fransk kollega vid en diskussion vi hade: sinnessjukt joller!

Hans hårda omdöme gällde en grundläggande skillnad i temperament: Den franske filosofen försökte komma bortom det tydliga och klara för att nå fram till en djupare förståelse medan den Uppsalaskolade professorn tvärtom ville undvika det för att nå samma sak.

I grund och botten är det en fråga om temperament och metod. I Boëthius fall är det bara en fråga om bisarra vanföreställningar och en ytlighet och sensationslystnad av samma art som hon försöker kritisera.

Bakläxa till Leopards förlag som visar det dåliga omdömet att ge ut detta litterära monstrum.

Fakta: Litteratur Roman

MEDIATAN
- en oroman
Maria-Pia Boëthius
Leopard Förlag

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons