Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lättfångad bild av Strindberg

Annons

I Reine Brynolfssons Strindbergsprogram framträder Strindberg som..., ja, Strindberg. Som den Strindberg som haft lättast att få fäste. Den som generaliserar, katalogiserar, hatar, rasar och brottas; om inte med Gud så alldeles säkert med Makterna.

Till en början är han sambandssökaren, nära nog nummerologen -det kan inte vara en slump att det under en så kort tid inträffar så många naturkatastrofer längs 38:e breddgraden.

Sedan hånar han föreställningen om det svenska, med utgångspunkt i samvaron med en bildad japan. Vad är det svenska? I arkitektur, klädedräkt, religion. Slottet? Nationalmuseum? Kristendomen-nej, den startade som en judisk sekt.

Kvinnofrågan, med en blinkning mot Ibsen, synes honom vara norsk. Jorden är hård, människorna utspridda. På vintern kurar de två och två och självet blir för stort. Söderöver lever de i byalag! I Norge blir hemmet en lejonbur!

Kvinnor ja, det är betänkligt att frun går till doktor F för massage och att hon delvis tar av sig kläderna! Han gör ju allt för henne: Låter henne inreda i grön/gult, som han avskyr, skaffar piano som han inte tål, badar vid sandstrand-en styggelse och åker till Danmark med henne, den värsta plats han vet.

Men kvinnan är oumbärligare för människosläktet än mannen, påstår han i ett komplett idiotiskt resonemang. Strindberg tänker sig flickebarn som föds med befruktad livmoder. Män med livmoder är otänkbart.

Han sjunger det ofullkomligas lov och deklarerar att han är konsekvent i sin inkonsekvens. Själen är odödlig som en larv. Den transformeras bara till något annat. Och några sanningar som liknar maximer:

"Jag var bäst som barn, sedan blev

jag bara sämre".

"Kvinnan kan man bara närma sig

på alla fyra, res dig och det är slut".

Reine Brynolfsson är lysande före paus. Love Derwinger spelar en partita med klarhet och driv, men borde nog varit jävligare mot Bach. Tobias Ringborg agerar med förtärande hetta i allegro con brio-satsen ur Beethovens violinsonat i c-moll, men Fantasie no 3 av Schumann för trio var inget vidare lyckat val.

I Historien om en soldat, kändast i versionen där Stravinskij tonsatt Ramuz text, är Brynolfssons utlevelse än intensivare, vilket går ut över den skrällande ljudanläggningen i Siljansnäs kyrka. Överföringen av Stravinskijs musik till en trio låter sig uppenbarligen inte göras hur som helst.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons