Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lätt beklämmande värden

Annons

Gitarristen Mårten Falk och tonsättaren Christopher Anthin har arbetat med föreställningen Eclectric Guitar Experience sedan 2002.

Före och efter konserten spelades cocktail-musik via högtalare, med programbladet (textsatt i åtta punkter på grönt papper, att läsas vid värmeljus!) följde en konsert-guide med uppmaning att tycka precis vad man ville om programpunkterna.

Alla kunde ses på helt olika sätt, det uppenbara inte alltid det betydelsebärande. Med sådan grundsyn upphör väl konstnärligt skapande att ha egenvärde?

Lyssnaren kan strunta i det åhörda, må själv skapa konstverket inom sig, utan avseende på sändarens kommunikativa strävan. I en sådan teoretisk musikvärld lär musiker eller tonsättare inte längre ha någon egentlig uppgift.

Alla sinnesintryck går att omtolka subjektivt till sin motsats. Cocktailmusik lika gärna som Anthin, bergborraren lika njutbar som fågelsången intill.

Nu stämde inte teorin helt med det praktiska utfallet. Örjan Sandreds stycke Vivos voco, inledningsorden i Schillers berömda dikt om kyrkklockan, gav till exempel starka associationer till klockans "Jag kallar de levande".

Under Itohs japanska stycke med dess nya speltekniker irrade färgstarka nattfjärilar runt sitt elektroniska bloss, bländande förmedlat av Falk.

Inspelade referat av hur konserten framskred var direkt hämtade ur Sportspegeln - "Hur går det nu i andra halvlek"? Vissa videoinslag med bland annat livekamera på storduk var en kopia av hur masskulturen i dag arbetar överallt.

I Anthins stycke Playmaster blandades till exempel både förinspelade orkester- och populärstrukturer med förinspelad bild av gitarristen, på scenen kopierande sig själv och som nu och då stoppade skeendet och bytte "kassettband".

Bestående minne blev oftast inte verken i sig utan ramen kring dem, där skilda former av humoristiska inslag väckte gensvar, ofta berättigat.

Till sist tyvärr en ren Welin-parodi med elektrisk champagnevisp och två limpmackor, i storbild omsorgsfullt fullkletade ur en tub Kalles kaviar, båda därpå insmackade och ingnodda i gitarrhals och ljudhål.

Satsbeteckning: Kletig. För Welin var (och blev) det blodigt allvar, den gången, med pianot - här eclectrofonisk bondkomik, om ens det.

Förr fanns också Hodell, Ligeti eller mängder av andra modernister, som med sitt nyskapande verkligen ville något, skaka om.

Upplevelsen hade även där sin subjektiva del, men en kommunikativt berikande sådan.

Hos Schiller står det på nästa rad: Mortuos plango, "Jag sörjer de döda". Den yngsta tonsättargenerationens värdenihilism kändes i tisdags lätt beklämmande.

ECLECTRIC GUITAR EXPERIENCE

  • Ny musik, video, poesi, performance
  • publik: ca 80 personer
  • Dalasalen, Falun, 20/3

Mer läsning

Annons