Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läsvärd analys av genren pusseldeckare

Annons

Efter andra världskriget och kalla krigets början kände sig många hotade även om det också fanns en framtidstro. Kalla kriget blev en metafor för samtiden som delade upp världen i gott (väst) och ont (öst). Folkhemmet innebar en tredje väg, men det var viktigt att välja sida mellan det goda och det onda. Sverige upplevdes som en hotad idyll.

Tiden 1945-1965 var folkhemsbyggets intensivaste fas. Det var också då det kalla kriget mellan öst och väst inleddes. Under den här perioden hade den svenska pusseldeckaren sin guldålder. Sara Kärrholm gör i sin läsvärda avhandling Konsten att lägga pussel en genomgång av genren. Särskilt undersöks Stieg Trenters, Maria Langs och H-K Rönnbloms författarskap.

Kärrholm menar att pusseldeckaren fyllde ett behov för läsarna.

Pusseldeckaren kan beskrivas som en detektivroman konstruerad som en logisk gåta. Genom att ställa sig på det godas sida kan läsaren tillsammans med detektiven arbeta mot det onda hotet och närma sig en lösning. Konsten att lägga pussel handlade om att finna sig tillrätta i det sammanhang som samtiden med alla dess hot innebar.

Så långt låter resonemanget spekulativt, vilket Kärrholm är medveten om. Att genren blomstrade vid den här tiden kan, som hon visar, också möjligen ses som en eftersläpningseffekt från den anglosaxiska boomen av pusseldeckare på 20- och 30-talen. Hon har noggrant gått igenom vilka frågor som diskuterades vid tiden då böckerna skrevs och hittat just dessa frågeställningar i berättelserna. Framför allt handlade det om förhållandet manligt- kvinnligt, normalitet-avvikelse och individ-kollektiv. Det kunde handla om ungdom som ansågs vara på glid eller en ny kvinnoroll.

Hos Lang fanns ibland en mördare som var sexuellt avvikande, medan det hos Trenter ofta var en kvinna som innebar ett hot mot den manliga gemenskapen eller sfären. Rönnblom diskuterade individens bästa i förhållande till kollektivets. Kärrholms analys håller på det stora hela, även om hon då och då går väl långt i graderingen av sina teser.

Pusseldeckaren faller till stor del samman efter 1965. Vänstervågen gjorde det inte längre lika självklart att väst stod för det goda och öst för det onda. Dessutom ifrågasattes folkhemmets påstådda rationalitet. En logisk berättelse där det gällde att välja sida mellan gott och ont var knappast längre det folk sökte.

Det vore spännande att läsa en avhandling om vad som fått deckaren och deckarkompositionen att återigen bli popoulär. Inom deckaren i dag ses en ny form av ondska, som exempelvis organiserad brottslighet och terrorism. Huvudpersonen kan också vara feministisk. Men intressantast är att deckarens komposition smugit sig in i romanen.

Berättelser som inte handlar om något brott komponeras som en gåta vilken löper mot en lösning. En fråga leds alltså mot ett svar. Möjligen finns ett särskilt behov av det här nu. Utan anspråk på att vara vetenskaplig gissar jag att det finns ett stort sug efter just svar.

I en tid där allt från arbetsliv till världsbild omformas i rasande fart, blir det allt svårare att orientera sig. Religionerna och ideologierna har dödförklarats. Sökandet efter någon eller något som ger ledning tar sig lätt desperata uttryck som astrologi, new age eller idoldyrkan. Kanske känns det skönt att läsa böcker där författaren steg för steg leder oss mot gåtans lösning?

FREDRIK BORNESKANS

Mer läsning

Annons