Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lågmäld viskonst med svärta

/

Annons

Elin Sigvardsson inleder med en för mig förvånande utpräglad Dylankänsla som gör sig påmind både i musikalisk uppbyggnad och i munspelstrakterandet.

De första låtarna känns något trevande och det tar in bit in på konserten innan jag känner att hon tillsammans med Carl Ekerstam på gitarr och Johan Eckerborn på slagverk får luft under vingarna och riktigt kommer till sin rätt.

Hennes lågmälda popkonst gör sig bra i det akustiska formatet, men görs mer rättvisa när kompmusikerna fyller in på bakgrundsången och stadgar upp låtarna rytmiskt. Lyriken är värd att lystra till med sin vardagsnära klurighet och svärta. När hon kommenterar en låt med: "Nu kommer en till av mina positiva låtar, den här handlar om en grotesk, psykisk hjärtattack" och ler brett kan hon inte hålla sig för skratt och inte jag heller.

Det är själfullt, varmt och milt skruvat av Sveriges sing&songwriter-drottning och jag kommer på mig själv att undra över varför hon sjunger på engelska, svensk text skulle ge låtarna ett än mer personligt tilltal och framhäva hennes lyriska kvaliteter, som är betydande.

Och hon hade gärna kunnat få hålla på längre än den timme som konserten höll på, extranumren inräknade.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons