Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läckberg skriver oss på näsan

Annons

Jag är av den kanske gammalmodiga åsikten att alla handlingar och bihandlingar i en roman bör åskådliggöra en stegrad konflikt som utmynnar i klimax och upplösning.

Det är huvudskälet till att jag läser svenska pocketdeckardrottningar som Camilla Läckberg bara om jag får betalt för det.

Läckbergs för all del rätt spännande mordmysterier säckar alltid ihop under den massiva tyngden av hundratals sidor med ovidkommande och så illa skrivet vardagstrams att det tycks snabbproducerat.

I Olycksfågeln, Läckbergs fjärde roman på lika många år om kriminalpolisen Patrik Hedström och hans kollegor i Tanumshede, haltar den föga trovärdiga intrigen - en bilolycka som visar sig vara ett mord med mystiska förgreningar i det förflutna - med möda fram mellan longörerna kring bullbak, bröllopsförberedelser, GI-bantning, pr-kåta kommunpolitiker, den klichétecknade polischefen Mellbergs patetiska damäventyr och irrelevant pladder från deltagarna i den dokusåpa som drar in i samhället.

Det är ohyggligt mycket tomprat för pratandets skull och inte för att föra handlingen framåt.

Och det är just där, i dialogen, Läckbergs darriga språkkänsla vacklar som värst.

Replikskiftena är kryddade med adverb och marinerade i skrattanfall.

Alla säger det de säger "frågande", "resolut", "skeptiskt", "dovt", "suckande" och framför allt "skrattande".

Så fort en karaktär sagt något med avsedd komisk effekt så litar Läckberg inte - i och för sig oftast med all rätt - på att läsaren ska ha uppfattat lustifikationen utan låter personen brista ut i skratt.

Jag har aldrig läst en roman där det skrattas så mycket som i Olycksfågeln.

Själv vill jag gråta inför vetskapen att den här smörjan kommer att hamna på bästsäljarlistorna.

THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons