Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Labyrint har verkligheten som grund

/

Med sin blandning av reggae, hiphop och betraktelser från hemkvarteren har Labyrint inte bara nått en miljonpublik och blivit Ortens favoriter. De har även fått ordningsmaktens ögon på sig. I morgon spelar de på fritidsgården Jax i Borlänge.

Annons

– Alla våra låtar är verklighetsbaserade. Bara för att vi rappar om att mamma är beroende och säljer sin kropp betyder det inte att våra mammor gör det. Men det finns mammor runt omkring i trakten som gör det. Det är fortfarande vår verklighet.

Aleksi Aki Swallow och Dejan Dajanko Milacic sitter på ett fik i närheten av Slussen i Stockholm. Jag har träffat dem för att prata om Labyrints debutalbum Labababa som släpptes i slutet av november. Men som många andra intervjuer med gruppen landar samtalet oundvikligen i diskussioner om utanförskap, droger, polistrakasserier och yttrandefrihet.

I våras hamnade Labyrint mitt i en medial censurdebatt efter att polisen rekommenderat en arrangör att ställa in en spelning med gruppen på ett fritidsgårdsdisco i Växjö. Någon hos ordningsmakten menade att texten till låten Whiskey o ganja var drogliberal och därför olämplig att framföras på ett ungdomsdisco.

Ganja är jamaicansk slang för marijuana.

– Jag ska inte ens behöva förklara för polisen varför jag säger det jag säger i en låt. Musik har alltid varit musik. Vi har ingen censur i Sverige och då kan de inte censurera. Man kan tolka saker som man vill men hur ska jag tolka det när polisen stannar mig med pikebuss och säger åt mig att vi måste tänka på vad vi säger för att ungarna ser upp till oss? säger Dajanko.

Aki tror att det egentligen inte drogreferenserna i texterna som retar utan att gruppen tar ställning för dem som upplever sig utsatta av polisens arbete.

– Polisen borde tänka på hur de beter sig om ungarna känner igen sig i våra låtar. Vi har vuxit upp med polistrakasserier och ser fortfarande det i trakterna. Så länge det händer kommer det att finnas folk som pratar om det. De borde fokusera på att attackera problemet istället för att attackera dem som pratar om problemen, säger Aki.

Men det finns även en annan historia att berätta om Labyrint. Den om några vänner som efter åtskilliga år av slit på varsitt håll bestämde sig för en gemensam satsning på musiken.

– Det var många års spelande och fester där vi kidnappade mikrofonen bara för att få rappa. Innan man var tillräckligt gammal för att gå på klubbar halande man sig in med falskleg. Inte för att vi ville dricka utan bara för att rappa, berättar Aki.

Förutom han och Dajanko består Labyrint av sångaren Jack Jacco Mattar och producenten Simon Sai Wimmer. Samtliga har rötter i stadsdelen Gottsunda i Uppsala. Kvartetten fick sitt stora genombrott 2009 med Jaccos Vår betong som växte till en allsång långt utanför hemkvarterens höghus.

Som mycket av gruppens material är Vår betong en blandning av hiphop och reggae.

– Uppsala har alltid varit en reggaestad. När vi växte upp var det kassettband som gick runt. Jag vet fortfarande inte vad många av de låtarna heter, säger Aki och fortsätter:

– Albumet är en blandning. Hela skivan känns som en reflektion av oss och det vi har gått genom. Den är mer personlig på det sättet att vi pratar mer om hur vår dag ser ut än om samhället i stort. Men även om den är skriven från ett personligt perspektiv går det att se den som politisk. Den är ett resultat av vänner vi lärt känna och de samarbeten vi gjort.

Mer läsning

Annons