Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kungen ger Fedra puls

Annons

I regissören Eirik Stubös tappning blir Jean Racines pjäs från 1600-talet en spännande blandning av gammalt och nytt. Den klassiska tragedin Fedra förlagd till ett stramt och modernt Europa i efterkrigstid.

Aten - ett samhälle i upplösning. I väntan på kung Theseus (Göran Ragnerstam), sedan länge försvunnen i något fjärran krig, gror maktanspråk och intriger. Hans drottning, Fedra (Trine Wiggen), är hemligt förälskad i sin styvson Hippolytos (Kristofer Fransson). Slav under det förbjudna och skamliga är hon fast i sin besatthet. Då Theseus rapporteras fallen i strid ser hon sin chans. Äntligen kan Hippolytos bli hennes! Hippolytos är dock förälskad i den vackra Aricia (Suzanna Dilber).

På klassiskt maner ställs allt på sin spets när kungen visar sig vara vid liv och återvänder till Aten. Tragedin har nått sin vändpunkt, peripetin. Gudarna har kommit för att inkräva sin rätt. Hävda ödets lott.

Med kungens hemkomst hittar föreställningen också sin puls. Göran Ragnerstams kung blir det energifält pjäsens övriga karaktärer kretsar runt. Hela hans gestalt andas utmattad sorg men också vild galenskap. Med pupiller som försvinner i det stora vita lyser hans uppspärrade ögon. Orakad och avklädd under den mörka kostymen. När tragedins hela sanning uppenbaras trycker han handen under kostymen, mot den bara kroppen och det av sorg blottlagda hjärtat.

Göran Ragnerstam ger Theseus smärta en trovärdighet som är omöjlig att värja sig mot. Den är bultande ödesdiger. Mot Fedras avmätta gråt blir effekten slående. Trine Wiggen i svinrygg och klassisk guldgul satinklänning i 1950-talssnitt personifierar vampen. Hon spelar Fedra som en storögd Marilyn Monroe helt i avsaknad av självaktning. Hudlös och vacker spottar hon föraktfullt fram sina repliker, instängd i sin egen sorg.

Scenen är iskallt stålgrå och avskalad. Antikens Grekland som en futuristisk våning på någon fashionabel adress i New York. Direkt ur en glassig inredningstidning. Gestalterna är stiliserat tydliga; Aricia i blodröd klänning och läppstift, Fedra klädd i oskuldens vita.

Ljuset är obarmhärtigt mot de sargade personerna på scenen. Sorgen i Aten ekar tomt mot de kala väggarna. När Hippolytos utbrister "Vild är min kärlek" slår hans hetta mot det kalla, avmätta. Scenografin är ytterst effektfull. Det är mycket snyggt, helt enkelt.

I Fedra bär tystnaden och pausen det outsagda. Sanningar som är alltför smärtsamma vilar i tystnaden. Frågan och faran.

Pauserna i dialogerna ger också publiken en möjlighet att ta in Jon Fosses mycket vackra bearbetning av Jean Racines gamla klassiker. Ett språk som trots att han valt att frångå versmåttet alexandrin omisskännligt är fransk-klassisism och 1600-tal.

Vackert och följsamt. Men ald-rig insmickrande och behagligt.

Fotnot: Fedra spelas i Arvika den 12 april.

ELIN AXELSSON

Mer läsning

Annons