Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kunden från helvetet

/

Annons

Har ni sett att alla har börjat klippa sig i sådan där snygg page. Katie Holmes, Victoria Beckham, Kate Bosworth och så svenskorna Carolina Gynning och Sanna Bråding. Alla har de låtit burret falla till förmån för den sobert avkapade looken.

Kanske skulle man ta och boka en tid för klippning innan semestern...

Och det är nu ni ska dra åt er öronen, frisörer i Falutrakten. Det finns redan en salong som vet att det är läge att slå igen bokningsblocket med en smäll och deklarera att det är fullbokat till jul, som drar till dörren och hänger upp "stängt för lunch"-skylten när jag dyker upp. För mig vill ingen ha som kund. Jag lovar.

Sist jag klippte mig gick det inget vidare. Planeringen var dålig. En torsdagskväll panikringer jag för att kolla om det finns tid hos en frisör på fredagen. Det gör det förstås inte. Men jag kan få klippa mig hos en elev.

Okej då, jag ska ju ändå bara klippa topparna - typ. Kanske lite extra på luggen bara... men när jag sitter där med eleven i hårbotten känns allt plötsligt lite oklart.

Jag: "Jag skulle kunna tänka mig en lite sådär tjock 70-talslugg, inte så uppklippt, liksom"

Eleven: "Jaha, då gör jag den lite tyngre och tjockare, då?"

Jag: "Mhmm..."

Han börjar kamma och spruta med vattenflaska och sätta upp hårtussar i små klämmor här och där. Tar upp saxen och ska precis klippa till.

Jag: " Eller förresten, sist jag var här så klippte tjejen typ två luggar i en. En längre lugg och så en kortare som kunde kika fram lite under..."

Får en oförstående blick.

Eleven: "Okej. jag ska inte klippa 70-talslugg då?"

Jag: "Ehh, jo kanske. Men du kan väl göra den lite busig, inte så tung kanske. Eller du, klipp bara topparna, förresten."

Eleven börjar klippa. Tussarna faller. Jag kör ner huvudet i en skvallerblaska och hoppas på det bästa. Han försöker fråga något trevligt av plikt men eftersom jag har svårt för frisörstolskonversationer så går det trögt. Plötsligt svider det till i örsnibben. Eleven har klippt mig i örat och blodet droppar. Bommulstussar och ursäkter stillar det värsta och vi fortsätter - båda nu än mer sammanbitna.

När det är klart vill eleven föna, fixa och ha i "produkter". Tycker genuint illa om att gå stylad hem genom stan så jag säger jag nej. Han verkar besviken men plockar tappert upp handspegeln för att visa hur det blev där bak.

Jag: "VAD HAR DU GJORT???"

Eleven: "VADÅ, JAG HAR INTE GJORT NÅT!!"

Jag: "JAG HAR JU INGET HÅR KVAR!!!"

Runtomkring har de andra frisörerna och deras kunder börjat skruva lite obekvämt på sig. De ser ju klart och tydligt att jag har hår kvar. Ganska mycket dessutom.

Jag: "DET ÄR JU HELT FÖRSTÖRT."

Eleven (förtvivlat): "Jag lovar, jag HAR inte klippt kortare än du sa."

Jag betalar hetsigt och traskar hemåt men hårtestarna ihopdragna med en gummisnodd. Men på vägen händer något. Det där suriga känns mindre och mindre kartigt för varje steg och ersätts i stället med något mjukt och svampigt som börjar likna ånger.

Innanför dörren hemma möts jag av ett "Vad fin du blev!" och när jag släpper ut håret och tittar ordentligt från alla vinklar och håll så ser jag att det inte alls är så tokigt.

Kunden från helvetet, bitchen som förmodligen slår divor som Victoria Beckham med hästlängder, byts ut till en blödig jäkel av kött och blod som med svansen mellan benen slår numret till frisören för att ta tillbaka.

"Jag var nog lite oklar med vad jag ville. Förlåt." säger jag skamset och hoppas innerligt att eleven hade bättre tur med nästa kund.

Sugen på semesterpage-uppdraget, någon?

Mer läsning

Annons