Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturkrockar som knockar

Annons

Kalla det ett avlångt land. Kalla det en tiger som skäms. Kalla det Switzerland eller Schweiz. Kalla det vad fan du vill."

Det är i det här sammanhanget som titeln på Marjaneh Bakhtiaris debutroman dyker upp inne i boken. Den syftar alltså på Sverige. Annars hade det legat nära till hands att tro att Bakhtiari, som inte vill sortas in i ett fack, riktat titeln direkt mot journalister och kritiker. Till oss som försöker sätta epitet som "invandrarförfattare" eller "invandrarroman" på henne och hennes bok.

Hur som helst den ena tolkningen utesluter kanske inte den andra. I stället för att placera romanen i en genre kan man i alla fall konstatera att den handlar om familjen Irandoust som flytt Iran för att komma till Sverige. Till Malmö närmare bestämt.

Pappa Amir är före detta poet och bokförläggare men får anställning i ett skolkök. Mamma Panthea är fysiker men får nöja sig med att arbeta som barnskötare. De vill verkligen lära känna svenskarna, inte minst för att deras barn Bahar och Shervin ska komma in i kulturen.

Det visar sig vara svårare än väntat. Bakhtiari har sinne för dialog och kan skildra kulturkrockar med humor. Det är rappt. Lite som en underhållningsfilm typ Jalla, jalla.

Bakhtiari använder invandrarsvenska i replikerna och det känns komiskt. Till exempel när Panthea, som flitigt studerat ordböcker i sin strävan att lära sig svenska, ska fråga efter något i affären. När de inte har det hon letar efter säger hon "tyvärr". För i hennes ordbok har det översatts med ett persiskt "vad synd".

Dottern Bahar är inte lika entusiastisk och förlåtande mot Sverige som föräldrarna. Istället är hon förbannad på att "invandrare" inte kan få samma chans som andra och ständigt blir klappade på huvudet. Ilskan blir en bensin som ger driv i skildringen. Bakhtiari är annars väl ordrik. Den flödande prosan dränker scenerna i ord. Det talas om hur det ligger till i stället för att gestaltas och ges möjligheter till tolkning.

Karkatärerna känns i en del fall också mer som typer än som riktiga människor. Läraren Max är en förstående mes. Bertil en inbiten gammal smygrasist.

Men bristerna uppvägs av Bakhtiaris berättarglädje. Och faktiskt lyckas hon också skapa förståelse för hur frusterande det kan vara att hela tiden få frågan om man "känner sig svensk" och att bli sedd som ett problem. Även om det här sista kan kamoufleras i ord som "du har ju en annan etnisk bakgrund" eller "dina rötter finns ju i en annan kultur".

Bakhtiaris bok blir en frisk fläkt som sopar rent bland fördomarna. Kalla den sen vad fan du vill...

FREDRIK BORNESKANS

Mer läsning

Annons