Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Värd att hyllas

Annons

Det går en dokumentär på tv om en fantastisk person som fyller 60 på torsdag. Muhammad Ali.

Innan jag såg första delen hade jag aldrig reflekterat över att det i rap-kretsar många gånger upprepade mantrat "What's my name?" nog har sitt ursprung i den brutala hatmatch som Ali för exakt 25 år sedan, i februari 1967, gick mot Ernie Terell.

Terell hade upprepade gånger provocerat muslimen Ali genom att kalla honom för hans "slavnamn" Cassius Clay, innan matchen.

I ringen upprepade Ali med varje slag han fick in i Tyrells allt mosigare ansikte gång på gång frasen: "What's my name?, What's my name?, What's my name?"

Ett brutalt krav på respekt som fick många svarta i USA att glömma sina slavnamn för gott.

Inte underligt att rappare som Snoop Doggy Dogg, DMX, Lil Bow Wow och kritvita Eminem gjort hela låtar kring den frasen.

"What's my name?"

Nå, Ali är väl inte berömvärd för att han slog sönder folk, även om han gjorde det grundligt. Inte ens för att han var rolig och snygg samtidigt. Men han visade en moralisk styrka som få kunde uppvisa i dåtidens USA när han krävde respekt för islam och den svarta medborgarrättsrörelsen.

Naturligtvis ingår den här tv-dokumentären i marknadsföringen av filmen om Ali med Will Smith i huvudrollen som snart går upp på biograferna. Jag ber om ursäkt för att jag lånat mig till den, men denna kämpe är värd att hyllas.

Det här handlar inte om någon sorts boxningsromantik från min sida.

Jag är en passiv men bestämd motståndare till proffsboxning. Ska man tillåta proffsboxning kan man väl lika gärna tillåta slag under bältet. Sporten är livsfarlig. Den går ut på att krossa hjärnor och njurar. Varför ska skrevet skonas?

Och en ny misshandelsteknik som fokuserar desto mer på skrevet har nyligen introducerats i Sverige. Feministiskt självförsvar. Ett utmärkt initiativ. Senast häromdagen kunde man på Aktuellt se hur den lärdes ut på vänsterpartiets kongress.

Ofta hörs argumentet att självförsvarskurser även borde ges till andra grupper som riskerar att drabbas av övergrepp i större utsträckning än kvinnor. Frågan är bara var gränsen ska dras, bland dessa finns såväl invandrare och homosexuella som skinheads.

Men idén går längre än att bara lära ut en slagsmålsteknik. Tanken är att den självkännedom som erfarenheten av sin egen styrka och farlighet kan ge kvinnor (mest unga) skapar en helt ny form av självkänsla. En självkänsla som kan mota andra former av rädsla och förtryck i grind. Genom träningen kan man bekämpa den ofta omotiverade rädslan för att röra sig ensam utomhus kvällstid och ge modet att protestera mot manligt (inte minst sexuellt) förtryck i alla situationer.

Men det finns en aspekt av de feministiska självförsvarskurserna som äcklar mig. Den stora fokuseringen på att... ja... krossa pungen på den som angriper. Det är visserligen världens äldsta knep. Det var förmodligen där Davids sten träffade Goliat.

Jag kan helt enkelt inte komma ifrån känslan av att detta starka fokus på att krossa testiklarna på en förmodad sexualförbrytare har en bismak av någon sorts "omedelbar rättvisa".

En känsla av att man lär ut att sexualförbrytare hindras, och dessutom straffas, genom att man krossar hans fortplantningsorgan. Snabbkastrering. Sedan går inte att komma ifrån att alla som någon gång trillat av cykelsadeln framåt känner en viss instinktiv smärta i magen när man ser Gudrun Schyman stå och knäa en annan människa i skrevet på tv.

Huga.

Men visst, det är en enorm känsla av maktlöshet som infinner sig hos en man när han ser testiklar krossas.

Och det är bland annat det som är syftet. Att få män att känna sig maktlösa inför kvinnor.
MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons