Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: The man in black vägrar ge sig

Annons

Och jag kan se för mitt inre hur Trent Reznor i Nine inch nails och politiske metallrappfribrytaren Zack de la Rocha sitter i en skivstudio någonstans i USA och gapar som mörtar med andnöd, precis på samma sätt som jag och polaren Per gjorde.

"Mot slutet var jag nära att brista ut i gråt. Jag arbetar med Zack de la Rocha och bad honom ta en titt. Efteråt så var det bara dödstyst... ", bekänner Trent Reznor mycket riktigt för en reporter från Rolling Stone.

Trent Reznor skrev sången och gör en briljant version av den tillsammans med sitt Nine inch nails. En briljant version som lik förbaskat förbleknar vid sidan av Johnny Cashs tolkning av Hurt.

När en blind, darrande, åldrig, vithårig, skör och sjuk rockcountrylegend sittande på en enkel stol i hemmet sjunger "Everyone I know... goes away... in the end" till museiarkiverade klippbilder ur sin egen brokiga, ofta drogkaotiska, långa karriär i det ödsliga gränslandet någonstans mellan Nashvilles kommers och den laglösa rocken, så är det essensen av allt som över huvud taget är vemod i musik.

Johnny Cash tolkning av Hurt är mäktig, enkel, rak, gripande och något av det vackraste någon artist spelat in någonsin. De flesta ärliga och ambitiösa singer-songwriters av båda könen skulle antagligen (läs "borde verkligen") med glädje ge både höger och vänster arm för att någon gång i livet komma i närheten av de känslor Cash laddar sin numera darrande sångstämma med.

Och till alla er som tror att Johnny Cash är lika med Ring of fire vill jag å det skarpaste rekommendera de klassiska fängelseinspelningarna från San Quentin (1969) och Folsom prison (1968), American III/Solitary man (2000) och det senaste albumet The man comes around (2002).

Allt är inte lika oerhört som Hurt på senaste plattan, men några av sångerna är så mäktiga att de stoppar tiden.

The man in black är en sann gentleman som vägrar ge sig utan fortsätter att producera magisk musik även då krafterna tryter och de sista gyllene kornen av sand i timglaset helt uppenbart är på väg att rinna ut.

Två färgmatchade romantiska blueselefanter släpper nytt Londoninspelat lo-fi-album i slutet av månaden. Ni tycker kanske att duon redan hajpats sönder och samman. Det är säkert sant.

Men efter två ynka lyssningar törs jag redan lova att du som gillar White stripes kommer bli väldigt glad av Elephant. Jack White är en av de bästa live-gitarrister jag någonsin haft förmånen att få lyssna till. På nya albumet hänger duon ihop sina sånger på ett sätt de kanske inte riktigt lyckats 100-procentigt med på de tre tidigare släppen.

Meg sjunger. Holly Golightly är med på musikalisk trekant.

Ljuvligt.

Ljuvligt är inte livelivet i Dalarna just nu. Känns som om det är glesare än någonsin mellan gigen. Och det är märkligt. För ingenting tyder på att arrangörerna måste agera räddharar och skydda sina ekonomiska intressen med äckliga coverfrossor och pensionärsfester à la Sven-Ingvars på Lugnet. Det finns ett sug efter piggare populärmusik, och publiken har inte svikit gig med Håkan Hellström, Hellacopters eller Danko Jones. Tvärtom.

En uppmaning till arrangörerna, således... Om ni bara bokar banden, så kommer vi!

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons