Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Skramlar det tomt när du headbangar?

/

Annons

Att hårdrockare är lite trögare än folk som gillar annan musik är en föreställning som bitit sig fast och som har rötter långt tillbaks i tiden.

Tänk bara på det klassiska kriget mellan synthare och hårdrockare (det var innan band som Rammstein slagit på bred front och som gjorde motsättningen irrelevant) på valfri svensk högstadieskola under 80-talet - vilka var det som satt längst bak i klassrummet med fjunmusching och rapade? Inte var det de välkammade och högpresterande syntharna med sina uppvikta byxben.

Nej, gemene man har knappast sett hårdrockare begåvningsreservens toppskikt.

Morrissey betraktas automatiskt som smartare och mer intellektuell än Bruce Dickinson. Kanske för att han kan fler Oscar Wilde-citat? För att han inte slåss med en jättestor docka på scenen? Jag vet inte.

Men okej. Det finns en hel del vatten att hälla på kvarnen för de som vill, och då tänker jag inte enbart på fejkdokumentärer som Spinal Tap eller Bad News (som båda bidragit enormt för att cementera bilden av korkade rockstjärnor). Man kan bara gå till en riktig dokumentär som Heavy Metal Parking Lot för att känna sig som Einstein. Eller se en intervju med Manowar. Eller läsa Mötley Crüe-biografin The Dirt.

Allt detta vet hårdrockare. Därför måste de kämpa med näbbar och klor för att försvara sin heder och bevisa motsatsen och för att undertrycka sitt mindervärdeskomplex. Det skapar å sin sida gemenskap och sporrar till kreativitet.

Det är också därför Aerosmith och Alice Cooper måste föra överdrivet lärda och intellektuella resonemang i Wayne´s World-filmerna (Alice Cooper klarar sig bra, men en av medlemmarna i Aerosmith har uppenbara svårigheter att ta sig igenom sin replik.).

Jag hade den stora glädjen att zappa in på Beavis & Butthead - duon som blivit själva urtypen för hjärndöda hårdrocksfans - på mogenkanalen VH1 häromdagen. Ett kärt återseende och en fin möjlighet att åter garva åt en lökig video med Krokus (vilka frillor!).

Detta sammanföll, som av en lycklig slump, med att jag läste en notis i Metro om forskaren Stuart Cadwallader på Warwick University. Han har enligt denna notis forskat och forskat och kommit fram till att folk som lyssnar på hårdrock, tvärtom vad myten säger, är riktigt smarta. Det akademiska samhället måste skaka i sina grundvalar av denna banbrytande forskargärning.

Men jag undrar om inte Metro varit lite för snabba med fingret. En snabb faktakoll visar att det faktiskt inte är lika kul osm notisen påstår. Bara en mindre del av de tillfrågade eleverna diggade heavy metal (de med lägst självförtroende, märk väl). Dessa använde musiken till att rensa bort negativa känslor, press och stress. Bland annat.

Inget sades alltså om intelligensen, mer än att alla studieobjekt ingick i en grupp särskilt smarta elever.

Jag tror jag knäpper på Beavis & Butthead igen. Länge leve de dumma.

Mer läsning

Annons