Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Kultur? Kultur?

Annons

Jag träffade världens roligaste rasist häromveckan.
Han satt och underhöll mig och min kollega en hel kväll med dråpliga historier från bruket.
Till och med när han berättade hur förbannad han blev på den nyinflyttade ”neger” i Smedjebacken som hade gått förbi på gatan och hälsat på honom, skrattade jag högt. Kanske var det just i det ögonblicket svårast att inte hålla sig för skratt.
– Varför ska jag hälsa på honom? frågade den rolige rasisten.
– Komma där och hälsa på mig.
”Negern” fick ingen respons alls på sin hälsning.
Min kollega konstaterade mycket klokt att Smedjebacken nog bara mådde bra av att de flyttade några ”negrer” till Smedjebacken.
Sen pratade vi inte mer om den saken.
Jag träffade en tant från Siljanstrakten på en jazzkonsert för några månader sedan. Hon satt ensam med ett glas vitt på andra sidan bordet och vi kom i slang.
Vi pratade om vad Falu Kuriren skrivit om Gustaf Anckarcrona. Alldeles för tillspetsat och insinuant, tyckte tanten. Ankarcrona var ingen nazist menade hon. Vi pratade om Anders Zorns hustru Emma. Hon var tydligen mycket sympatisk, trots att hon var ”sån”, sa tanten. Jo, hon var tydligen ”sån”.
Jude, skulle man också kunna säga.
Vi pratade om hennes duk och hennes sjal med broderade hakkors.
– Det är väl inget, tyckte tanten.
– De är lastgamla, och det har ingenting med nazism att göra. Gamla, traditionella mönster.
– Tycker du inte att det är lite besvärande att använda hakkorsduken när du bjuder hem folk på kaffe? undrade jag.
– Inte då, tyckte tanten.
Och jag höll nog med henne just då. Det var nämligen lika komiskt som rasisten i Smedjebacken som inte ville hälsa på ”negern”, att tänka sig den lilla kvinnan och hennes väninnor ha kafferep med sju sorters kakor på duken med de prydligaste hakkorsen i hela Dalarna.
Var det ett Leksands- eller Rättviksmönster?
Det minns jag inte.
Var det än var så var det ett ”kulturellt särdrag”.
Något hon var stolt över och ingenting som hon var beredd att offra för att stora massor europeer skäms, skräms och sörjer vid åsynen av den symbolen. Trots att civilisationen begravt symbolen och dess värderingar med hot om böter och fängelse för den som bryter mot förbudet.
Ett ganska oskyldigt ”kulturellt särdrag™.
Men lätt vansinnigt.
Finns det etniskt svenska ”kulturellt betingade” mord? På samma sätt som vi förklarar mordet på Fadime som frukten av en klan-kultur från mellanöstern?
Jag tror det. Det finns en långvarig mordvåg i Sverige som har alla rekvisit du kan kräva av ”kulturellt” betingade mord.
Under de senaste tio åren har 28 människor mördats i Sverige på grund av sin sexuella läggning. I Falun i mitten på 90-talet knivhöggs en man till döds på grund av att mördaren fattat misstanke om den mördades sexualitet. Mördaren döms till psykiatrisk vård. Han hade för övrigt fel i sin misstanke.
Samma år mördas ishockeyspelaren Peter Karlsson i Västerås med 61 knivhugg, för att han var homosexuell. En 19-årig nazist döms för dråp till åtta års fängelse.
Skamkänslor, rädsla, en heteronormativ kultur vars ordning är hotad när någon avviker.
Är det kultur?
Ja visst. Inslagen av skam och sexualitet är stora. Mördarna (för det är män det handlar om) tror att de skyddar sig. Men i dessa fall ser vi (hyfsat) etniska svenskar samtidigt att de som begår morden är socialt och psykiskt utsatta människor, utrustade med livsfarliga vapen. Vi utvisar inga homofober. Vi sätter dem inte ens på ”kurs i demokratiska värderingar”. Vi talar inte ens om det.
Men morden är bara toppen på ett isberg av förtryck, misshandel och utfrysning.
Och någonstans förlorar begreppet ”kultur” sitt förklaringsvärde. De hjälper oss att se ett mönster. Men vi kommer aldrig att rädda liv genom att upprepa ordet ”kultur”.
MARTIN AAGÅRD
Kulturredaktör

Mer läsning

Annons