Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Klassiskt i ruffiga gränder

Annons

Halva Prag hade legat under vatten och fastän allt utom avgångarna i tunnelbanan sedan veckor hade återgått till det normala hade alla japaner och alla amerikaner bestämt sig för att skippa Prag under den vecka de åkte runt för att "se Europa".

Alltså var det kris.

Prags ekonomiska liv regredierade till något... ja, medeltida kändes det som. Inkastare kom till heders igen; inkastare av den typ som kan möta bleka estradörer på strandpromenaden på små grekiska öar.

Handlingskraftiga turistentreprenörer som normalt skulle haft fullt upp tog själva tag i sin situation: Berget och Mohammed! Gymnasieungdomar med bättre kunskaper i engelska än entreprenörerna själva, fick i uppdrag att besvära de få utlänningarna i det turisttomma Prag.

På Karlsbron, på torgen i Gamla stan, vid Kafkas stamfik i de judiska kvarteren är det kanske inte att undra på - men nu var de så många att de tvingades agna i också mera hårdfiskade vatten.

Det är en märklig upplevelse att vid midnatt, i duggregnet i en dålig upplyst gränd i Prag, bli kontaktad av en frysande och viskande ynglig som undrar om man gillar Mozart och som säger "special price for you".

Som att det var en helt annan vara eller tjänst han förmedlade.

För Pragborna är Wien och Mozart blaha-blaha. Det var minsann för Pragoperan han skrev Don Giovanni. Och det var i Prag Forman spelade in sin Amadeus.

Jag lär mig känna igen inkastarna på långt håll och håller upp den solfjäder av rabattalonger jag redan fått när jag ser att någon av dem tar ett halvsteg fram.

I spegelsalen i universitetsbiblioteket sitter tolv personer under en utsökt pianokonsert. Hundra stolar är tomma.

Under rekviet i Smetanasalen i det vidunderliga stadshuset i jugend, är vi 30 i publiken. På scenen finns tre gånger så många. 370 stolar är tomma. Under föreställningen i den statliga operabyggnaden finns nästan lika många livréklädda champagneförsäljare som åskådare (kvällens Radamès borde för övrigt slutat sjunga för tio år sedan).

Under föreställningen i stadens operahus skulle hålögda garderobiärer (de har väl också varit ute i gränderna hela natten) fått plats med tre gånger så många överrockar och kappor. De här inkastarna verkar ha ett hopplöst jobb. Och ändå skulle jag gärna se dem på Dalarnas gator.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons