Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "Jag är placerad i kulturfjant-facket"

/

Annons

Det här är varken första eller sista gången jag får en smäll på käften av människors fördomar om opera och annan konstmusik på min hemort.

Ställen som Kungliga Dramaten, Nationalmuseum och Kungliga Operan kan vara det absolut farligaste som finns enligt vissa ortsbor.

När jag kom ut ur operaälskargarderoben så gapade de flesta munnar öppna och tomma som en arbetares plånbok efter nya a-kasseavgiften.

"Men vad ska du jobba med på riktigt då?", undrade folk. Med "jobba med på riktigt" menar de flesta ett yrke inom vård, skola och omsorg eller inom industrin.

För det är det man gör när man är född Medelsvensson. Skäms på dig om du gillar något så konstigt och dammigt som opera!

I deras värld är det bara borgarbrackor, som har idolbilder på guldfoajén hemma, som går på Operan.

Inte kunde väl jag tycka om denna konstform som "inte alls såg ut som en operasångerska?" "De brukar ju vara tjocka och ha en sådan där hjälm med vingar," sade någon.

På den tiden protesterade jag hysteriskt mot dumma kommentarer. Nu orkar jag inte ens lyfta på ögonbrynen åt vanföreställningarna.

Visst är det ändå lätt hänt att man genast infriar alla fördomar när man blir placerad i ett kulturfjant-fack. Jag kan vara riktigt hopplös i min operanördighet.

Det är mer än en gång som jag har fnyst åt folk som säger "operalåt" istället för "aria" eller irriterat mig på dem i publiken som klappar på "fel" ställen i en operaföreställning och jag skulle nog helst vilja införa jaktsäsong på dem som nynnar med under framförandet för att visa att de minsann varit på opera förr.

Jag sjunger opera, skriver om opera, lyssnar på opera och tatuerar in opera. Så visst lever jag operamyten trots att jag hälften av min tid lyssnar på punk.

Det är ändå inte så konstigt att många har denna bild av opera som någonting som inte riktigt går att greppa eftersom det är "finkultur" som, enligt dem, svävar lite ovanför deras huvuden.

Fördomarna föds vi med och de växer sig starkare varje dag. Vi lever ändå i ett musikklimat där skivor med låtsasmusik som Crazy Frog eller Basshunter säljer mer än Tutti Mozart med Bryn Terfel eller Neon Signs med the Kidnappers.

I detta klimat finns också estetiken i melodifestivalen, där vissa sjunger i tonarter som inte finns, ett allmänt accepterat musikaliskt skönhetsideal av någon anledning.

Pavarotti sade en gång att "opera har mäktiga krafter som får känslorna att svalla. Men känslorna måste finnas i människorna från början."

Jag tvekar inte en sekund på att dessa känslor finns hos alla. Man måste bara våga känna det sublima i operan och våga gå djupare än det ytligt hörbara och visuella, precis som i vilken meningsfull musik som helst.

Det är en motpol till vårt teknologiska, genomfrusna rike. Opera handlar om kärlek, hat och lidelse, precis som livet självt.

Därför skäms jag inte ett ögonblick att bli kallad operanörd. Jag är istället riktigt stolt.

Mer läsning

Annons