Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: En brottsling vid namn Jens R

Annons

Stora kriminalfall beskrivs ofta bäst på litet distans. Det förstår man när man läser Per Lindebergs bok Döden är en man och Lars Borgnäs Sanningen är en sällsynt gäst.

Författarna skriver om landets mest uppmärksammade rättsfall: styckmordet - som ledde till stora demonstrationer utanför domstolarna, debattböcker och sånger av rockband.

Det är böcker av mycket olika kvalitet; den förstnämnda boken fick både Guldpennan och Guldspaden medan den andra kan avfärdas. Men de kommer till en likartad slutsats i två avseenden: a) Medier kan spela en avgörande roll i rättsprocesser och b) polisutredningens bild av vad som hänt är inte med säkerhet sann - den kan vara ofullständig eller vinklad.

Åklagarsidan (polisen) har ett kraftigt övertag vad gäller att föra ut sin sanning. Mediedramaturgin medger inte stort uppslagna artiklar om att nästan ingenting tyder på att den misstänkte är skyldig - då blir det en notis.

De som uppfattas som framstående kriminalreportar är ofta helt i symbios med åklagarsidan och fungerar som polisens "nyttiga idioter" i sin rubrikjakt. "Klarar de sig i rätten ska de åtminstone åka dit i tidningen", sade en av dem under ett seminarium vid de så kallade Gräv-dagarna i Göteborg för en handfull år sedan. Några rakryggade kollegor lämnade salen.

Samme journalist har i artikelform läxat upp domare och nämndemän som inte dömt som han satsat hela sin trovärdighet på att de ska göra. Men tidningar bör inte ha någon rättskipande uppgift, trots att några få frustrerade poliser hoppas på det.

Nya bottennivåer har nåtts på senare år. Expressen har under de trängda ansvariga utgivarna Joachim Berner och Otto Sjöberg tagit radikala (radikalt dåliga) namn- och bildpubliceringsbeslut.

Mer förvånande är att tidigare sobra Dagens Nyheter under relativt nye Jan Wifstrand också publicerat namn, bilder tagna in genom dörrspringor till rättssalarna och mycket porträttlika teckningar - också av vittnen. Jag tänker bland annat på det som hotar styckmordets ställning som landets mest omskrivna rättsfall: Knutbyfallet.

Namnpubliceringsivern paras med ambitionen att framställa den rättegången som personliga uppgörelser mellan religiösa fanatiker och sexgalningar.

Också TT och SVT Text skriver komplett ovidkommande referat om hur ett vittne hulkade, om den åtalade tittade i väggen eller ut genom fönstret, om någon kastade med håret, log i mjugg, kisade, viftade med armarna eller talade med särskilt låg röst. När DN:s rättsreporter, med bildbyline på jättetidningens första sida, ska reda ut om den tilltalade bar en moss- eller blåbärsrisgrön tröja, ger jag upp och börjar vänta på en saklig bok.

Ingen av de inblandade var eller är offentliga personer. Grunden för att åberopa det svårdefinierade allmänintresset är fullständigt obefintlig. Men en annan faktor gör entré. Sensationsvärdet. Peka-finger-värdet.

Hur ska annars än med peka-finger-värdet förklaras det namnpubliceringsgrepp som en tidning i Dalarna använde sig av under en serie år? Om den fiktive Lars Eriksson stod åtalad gavs han i tidningens artikel om åtalet aliaset Erik L. När jag vid en debattkväll påpekade att den tidningen ju var tämligen ensam i Sverige om att på det sättet indirekt namnge misstänkta och brottslingar dök ett nytt alias upp i dess spalter: Jens R.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons