Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "Du lä föll ringa ätter en bärgärä"

Annons

Flaggan med de korslagda pilarna och kronan blir allt vanligare på gårdsplaner, balkonger och verandor i Dalarna. Snart har vi det som på Gotland, där de gutska gumsarna vajar från nästan varenda stång. För ett län som länge var danskt, och som var rysk provins så sent som 1808, kanske inte banden med Sverige är så starka.

Jämtlänningarna, som också jämt och ständigt hissar sin trikolor, hälsade ju norrmännen som befriare vid invasionen på 1670-talet. Det finns ändå något tillbakalutat i anspråken på att vara en egen republik och i hyllningarna till president Ewert Ljusberg.

Men när det gäller Dalarna får jag en känsla av fadd självtillräcklighet, av ogästvänlighet, när jag ser landskapsvapnet ta över flaggstängerna och mäla ut oss ur en större nationsgemenskap.

Dalarna är många kulturer. Gemensamt för två av de stora - allmogekulturen runt Siljan och Bergslagskulturen i Industridalarna - var vid deras formande de omfattande omvärldskontakterna. Småbönderna arbetsvandrade. Bruken sålde till andra länder och anställde invandrare. Stora andelar av bruttoregionalprodukt och befolkning har passerat lands- och länsgränserna i sekler. Men förr fanns inte den kombination av stolthet och ängslan inför det dalska som är så påtaglig nuförtiden.

Chauvinismen skulle kunna ge oss trygghet inför en ny öppenhet, men inte bara landshövding Ingrid Dahlberg skriver om dalahästar som sitter på bakhasorna. Hur öppna är vi inför nya människor och nya idéer? Jag har sparat en alarmerande och sorglustig insändare, delvis naturligtvis för att mitt släktnamn förekommer i texten.

Signaturen "Nyhammar 98" beskriver hur omöjligt det var att "komma in" i byn Saxdalen. Kvinnan bodde i Saxdalen (som hette Rävvåla till 1947), en jordbruks- och småhantverkarby i södra Dalarna, och trodde att det skulle gå bra att få kontakt med byborna - hon hade haft lätt att träffa nya vänner och hade kommunikation som yrke.

Men i Saxdalen var det omöjligt. Hon beklagade sig för en infödd som konstaterade: "Ska du bli accepterad i Saxdalen ska du ha gått i skolan med Bengt Emil Johnson, spelat fotboll med Rune Heij och heta Runnberg i efternamn". Inget större utrymme för "oknut fôlk", alltså, men till saken hör att inte så få i Saxdalen är kvalificerade.

En kall vintermorgon startade inte den nyinflyttades bil när hon var på väg till distriktssköterskan med sin lilla dotter. Men hon tog hoppfullt fram startkablarna när hon såg en granne backa ut ur sitt garage.

Kanske bestämde hon sig för att flytta från byn när denne vevade ned rutan och sade: "Du lä föll ringa ätter en bärgärä".

För henne var han "en typisk rävvåling". Och sådana som han finns det alltför många av i Dalarna. Jag skulle inte bli förvånad om den rävvålingen flaggar med dalavapnet. Men jag får hoppas att han inte heter Runnberg.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons