Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Den regisserade nöjesbranchen

/

Annons

I DN är det Cannes-festival för hela slanten. Jag läser att Roman Polanski har lämnat en presskonferens för att journalisterna har ställt för usla frågor. Kan det stämma? Exakt hur korkade kan de där frågorna ha varit? Herr Polanski, vilken är din älsklingsfärg? Har du något favoritdjur? Jag lackar ur; karljäveln hade väl allra helst ställt frågorna till sig själv om han fått bestämma! Han ska vara glad för att någon överhuvudtaget bryr sig om hans knäppa film.

På nästa uppslag blickar en skinande vaxlik Brad Pitt (kan de ha tagit fel och kört ner Madame Tussaud-Brad till Cannes i stället?) ut i fjärran. Han har stela, fast ändå mjukt särade läppar och står bredvid Ellen Barkin. Hon har sotade ögon och böjer höften på ett sådant där rödamatte-nonchalant sätt (med huvudet hängande åt sidan som om någon hade kapat en muskel i nacken på henne).

Och det är bara så attans regisserat alltihop! Alla är där för att marknadsföra något och inte ett hårstrå ligger fel. Verkligheten är upputsad och tillpiffad så det blänker och pressen är där för att ställa ett par korta, veckor i förväg annonserade frågor. Och passar man sig inte så kanske stjärnan skriver frågorna själv.

På måndagen ser jag dokumentären om premiärlejoninnan Alice Timander. Det är en film om kärlek. Men det är också en film om hur Alice regisserat sitt liv - inte hemma med barnen utan på röda mattan. Alltid leende, alltid med glittrande vita tänder och ett välsprejat hårsvall. Hennes liv går ut på att sälja den tillrättalagda bilden av henne själv.

Och plötsligt känns fenomenet med paparazzifotografer så självklart, nästan befogat. De smyger i buskar och klättrar på tak för att ge folket om så bara en mini, mini-liten bit av en verklig människa. Ett trassligt hår, ett osminkat ansikte eller, gud bevars, en cellulitbesudlad rumpa. Och så länge nöjesbranschen regisserar verkligheten som den gör så kommer vi att sukta efter sanningen bakom guldsmajlet och vaxfasaden. Så länge stjärnorna försöker sälja en uppdiktad bild av sig själva så kommer skvallertidningar vara en lönsam affär.

Jag imponeras just nu av:

1. Johan Rydberg från Ludvika som naket och totalt chosefritt spikar upp sorgen över sin döde bror på en filmduk och delar den med oss i filmen Bara du och jag.

2. Rebecka Rasmusson som vågar krypa nära både sig själv och Alice Timander i filmen Alice och jag. Hon accepterar ingen i förhand regisserad röda-mattan-tillvaro.

3. Leksingen Kristian Mattsson, eller The Tallest man on earth, för hans coola röst och förmåga att fånga en hel festivalpublik som sista akt på Seaside i helgen.

Mer läsning

Annons