Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristinas många ansikten

Annons

Hans förakt för skandalbiografier visar sig bland annat på så sätt att han avfärdar hela genren på en enda rad och utan att nämna dess företrädare. Nya zeeländskan Veronica Buckleys omskrivna och omfångsrika Kristina - Sveriges drottning, som kom 2004, saknas till och med i källförteckningen. Vill Englund förbigå den med tystnad eller har han inte läst den?

I koncentrat återger Englund de kända hållpunkterna i Kristinas liv:

Barndomen då hon fick uppleva hur modern i åratal sysselsatte sig med Gustav II Adolfs lik, där det låg i sin öppna kista. Då hennes lärare i språk, teologi och filosofi, biskop Mattiae, lärde henne tolerans och respekt för oliktänkande och Axel Oxenstierna lotsade henne in i de kunskaper och färdigheter som krävdes för den blivande regenten i en stormakt.

Ungdomstiden då hon alltmer deltog i regeringsmakten samtidigt som hon började grubbla över hur tro och vetande gick ihop. Otåligt väntade hon på packlårarna med böcker, tagna som krigsbyte ute i Europa för att leta efter svar på sina frågor. Denna stulna bokskatt, hennes glupande läslust och goda minne var förutsättningen för den gedigna bildning hon samlade på sig.

Regeringstiden då hon tidigt övervägde abdikation och fyra-fem år senare också började leka med tanken på att konvertera till katolicismen.

Sedan virveln av händelser då tron- och trosavsägelserna ledde henne in i penningbrist och politisk maktlöshet och hon kastade sig in i kampen att via nya maktbaser, som till exempel Neapels eller Polens troner, trygga sin ekonomiska status.

I det sammanhanget lät hon under uppseendeväckande former avrätta sin hovstallmästare, markis Monaldesco på slottet Fontainebleau utanför Paris, sedan han läckt uppgifter om Neapel-planerna. Hela tiden sökte Kristina också vägar att spela huvudroller på Europas politiska och religiösa scener.

Man kan följa hennes resor på vackra 1600-talskartor och hennes förvandling från barn till åldrad kvinna via sju porträtt, återgivna i högklassigt färgtryck.

Mot bakgrunden av ett Europa, där krigshetsen mattats och den naturvetenskapliga revolutionen pågick i det tysta, lyfter Englund fram människan Kristina bakom alla maskerna. Vi får möta henne lika vilsen som vi alla, när hon och vi inser att vi "är dömda till förintelse och försvinnande av en natur som inte bryr sig och ett universum som inte märker". Med litterär skärpa och suggestiv kraft påvisar han samtidigt omöjligheten att nå in i hennes väsen, alla källor till trots.

Inte heller går det att fastställa vilken av hennes många förvandlingar, som förde fram till den mest äkta Kristina. Englund håller inte med världens uppfattning att det var steget från protestantism till katolicism som var det mest avgörande i hennes liv. Det liksom det mesta hon företog sig var, enligt hans analys, medel och inte mål. Medel att nå det hon eftersträvade mest: Frihet och fullkomligt oberoende.

Den verkliga vändpunkten kan avläsas i det brev hon 1666 skrev till kardinal Azzolino, sedan denne avvisat henne. Där avsäger hon sig just den frihet, som dittills varit ledmotiv i allt vad hon företagit sig. Hon skriver: "Eftersom fromheten fritar er från att vara min älskare, fritar jag er från att vara min tjänare, ty jag vill leva och dö som er slavinna."

Den sista bild Englund skissar av Kristina visar en rund, snäll liten gumma med fromhet som signum men likaväl inte frommare än att hon i raseri trakterade sina underlydande med präktiga örfilar. Lika motsägelsefull var hon från första till sista stund och ständigt lika övertygad om att det hon gjorde var det rätta.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons