Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krigsbarnets Eeros öde får tårkanaler att flöda

Annons

Jag kommer under Den bästa av mödrar på mig med att tänka på vilken befrielse det är att se en film om något som är på riktigt - en ärlig, rak berättelse om trovärdiga relationer mellan människor som dessutom utgår från en historisk verklighet.

70000 finska barn togs omhand i Sverige under finska Fortsättningskriget. Säkerheten i Sverige hade ett väldigt pris - familjetrauman på båda sidor Östersjön.

Österlenjordbrukarna Hjalmar och Signe Jönsson (som typiskt nog talar stockholmska) har förlorat sin dotter Elin i en drunkningsolycka.

I två år hänger på en kringbyggd skånegård med gäss och grisar en sexårings klänningar i rummet som Signe vårdar som ett kärleksskrin.

Av den särskilda kommittén för krigsbarnen lovas Signe en flicka men får en pojke. Eero har lämnat sin mamma Kirsti, åkt i en jättebåts lastrum och hamnat i det trädlösa landskapet.

Hans bändighet och mammalängtan är de starkaste inslagen i filmen. Signe förväntar sig artighet, renlighet och tacksamhet.

Eero säger att han inte tycker om henne.

Han tjurar, stjäl och rymmer - på en flotte han byggt själv eftersom det verkar vara det enda sättet - för att ta sig hem igen.

Mamma Kirstis svek, det första bortlämnandet, följs av ett annat - hon träffar en tysk officer och gör planer för ett gemensamt liv med honom.

Kirsti ber Signe adoptera Eero, men ångrar sig. Då har Eero och Signe funnit varandra, sedan Signe berättat om sin sorg.

Det blir ett uppbrott till.

Ramberättelsen knyter ihop nu och då genom den snart 70-årige Eeros besök på Signes begravning, och genom att oöppnade och avgörande brev mellan Eeros mammor öppnas först nu.

Det är en långsamt framflytande, tidvis nära nog stillastående film.

Den har ett osvenskt, utstuderat vackert och klart esteticerande bildspråk, en starkt sentimental men effektiv musik, vilket visar ambitionerna att nå en internationell publik.

På 60- och 70-talet skulle den här filmen gjorts skitigt och naturalistiskt.

Nu ges allt ett skimmer.

Österlensolens blekröda ljus faller som i ett Richard Bergh-motiv.

Ingen möda har sparats av rekvisitören. Filmen är en triumf i detaljtrohet. Stickade tröjor. Nytvättade potatisar. Mjölkpallen. Trasmattorna. Barnkängorna. Besticken. Förklädet.

Och ändå är det inte så att Den bästa av mödrar ett ögonblick är i närheten av att bli ett pekoral.

Den som inte blir berörd när Signe i rutig klänning och träskor förtvivlat ropande springer efter barnkommitténs svarta hämtbil har ett hjärta av sten.

Med den här filmen presenterar sig Maria Lundqvist (Signe) som en stor skådespelerska. Att en barnskådespelare (Topi Majaniemi) når sådana här nivåer har jag inte upplevt sedan Joel Haley Osment i Sjätte sinnet.

Filmen har många starka scener. Sympatierna växlar. Vid Signes grav öppnar Eero det brev som ger Kirsti upprättelse.

Jag vet inte när jag hörde det senast, men det är ett omisskännligt ljud: En hel biosalong sitter och hulkar.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons