Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kriget om Quick

Annons

På den andra står Quicks försvarare, kriminalreportern Gubb Jan Stigson och nu frilansjournalisten och författaren Janne Mattsson.

Den högljudda skrikmatchen har pågått i åratal, men allt eftersom fler anslutit sig har den intensifierats. Men i mittfåran är det tyst, för Quick måste man tro - eller misstro.

Efter att ha bevakat två rättegångar mot Quick, där han dömdes för tre mord, så är jag själv en skeptiker som väntar på klart besked. Men Mattsson ger, som titeln antyder, inget svar.

Det är en besvikelse för mig som är mellan fågel och fisk, tillräckligt misstroende för att kräva att Quick visar vad han har i sina gömslen innan jag tror honom, men ändå skakad efter att ha sett hur han överträffat erfarna mordutredare i en gissningslek på blodigt allvar, anordnad av professorn och minnesforskaren Sven-Åke Christansson.

Gubb Jan Stigson, den som intensivast av alla bevakat fallet Quick, är en väsentlig men i sammanhanget partisk källa för Mattsson, som i förordet särskilt tackar honom för hans hjälp.

Det var nämligen Quick själv som tipsade om att författaren kunde vända sig till Stigson. Stigson, övertygad om Quicks skuld, har under flera år gått i polemik mot Quicks belackare, och lyckades nyligen i en debattartikel i Svenska Dagbladet skadskjuta självbelåtne tiotaggaren Jan Guillou rejält för de pinsamma fel som Guillou faktiskt haft om Quick i sin senaste bok.

Stigson har låtit Mattson ta del av sin privatspaning, och dessutom "ställt upp som lots genom de tusentals utredningssidor som boken bygger på".

Men mest av allt bygger Gåtan Thomas Quick på Quicks egen berättelse, och det är tyvärr en ganska ointressant partsinlaga, hur paradoxalt det än låter.

Ett orimligt stort avsnitt handlar om Quicks barndom, och de orättvisor och övergrepp han upplever att han utsatts för.

Kanske hade det varit bättre att låta terapeuten nicka sig igenom de ibland meningslösa, ibland högst otroliga tiraderna. De kan rimligtvis inte fylla annat än en högst terapeutisk och privat funktion för Quick:

Jag var förövaren! Detta blir så tydligt, ja övertydligt, när jag dödar. Jag söker ett offer som jag kan identifiera mig med, jag blir/är offret och jag är skyldig. Min skuld är och då är jag också förövare. Som förövare dödar jag det oskyldiga offret. Vänd på meningen och utropstecknet står där: Offret är skyldigt och dödar förövaren!

När den förbluffade läsaren förvirrat gnuggar sig i ögonen så gör Mattsson förgäves en ansats att förklara det obegripliga babblet, men kan inte mer än hjälplöst konstatera att Quick följer sin egen "inre logik".

Och troligtvis hade Quick inte ställt upp utan att själv få berätta vad som gjort honom till det monster han hävdar sig vara, vilket innebär att författaren tagits som gisslan.

Motsägelsen är stor i att låta en uppenbart psykiskt sjuk man vara tillräknelig i den bemärkelsen att hans uppgifter bedöms som trovärdiga.

För skojs skull räknar jag de personer i Falun som Quick enligt egen utsago haft påtvingade sexuella erfarenheter med innan och runt tiden då han begår sitt första mord i tidiga tonåren.

Jag hittar åtta.

Om Quick talar sanning så innebär det alltså att 50- och 60-talets Korsnäs var ett veritabelt pedofilnäste där han själv hamnade i förövarnas våld i det mest skilda sammanhang.

Det är inte bara familjen, mamman, pappan och brodern, det är också en kompis, en taxichaufför, en tidningsköpare, en präst och en lastbilschaufför.

Det är inte bara osannolikt - det är löjeväckande.

Påståenden som Quick gör i boken om människor i hans närhet är grovt förtal, om de inte är sanna. Så har boken också säkert noggrant lästs av förlagets jurist.

Småfel fläckar den första upplagan. Några har författaren själv upptäckt, och korrigerat i en ibladning, men andra felstavningar och missuppfattningar kvarstår. Det är inga fel av Guillous dignitet, inget som har någon avgörande betydelse - men de sticker i ögat för den som känner igen dem.

Boken gör upp med dem som kallar Quick mytoman, men den utpekade mytomanen är knappast ett ideal som främsta källa till vad som är sanning.

Så ska man dra slutsatsen att om han ljuger om sin barndom så ljuger han om resten också?

Nej, inte nödvändigtvis.

Kanske är det så att vi värjer oss mot att det ska finnas en sådan som Quick mitt ibland oss, en som obemärkt tassar omkring i folkhemmet och mördar, stympar och våldtar och som slinker ur myndigheternas nät gång på gång.

Visst är det, som Mattsson konstaterar, graverande och skuldbeläggande att Quick besitter sådana exceptionella kunskaper kring morden, för sant är det inte att han kunnat läsa sig till allt han berättar. Det har också erfarna domare konstaterat, och dömt honom för åtta mord.

Fast möjligheten att han begått några av de mord han bekänt men inte alla finns också, men i fallet Quick är det enten eller som gäller, inget annat - så också i Mattsons bok.

Gåtan Thomas Quick lämnar inga svar, bara en ihärdig, irriterande fråga: Om nu Sture Bergwall lider så mycket av det han påstår sig ha gjort, varför leder han inte polisen till troféerna han gömt, så han får frid sedan?

ANNA RUNNBERG

Mer läsning

Annons