Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krall standardiserar

Annons

Det är egentligen helt perfekt. Tajmingen klockren. Nästan friktionsfritt.

En av jazzens världsstjärnor, Diana Krall, och hennes medmusikanter visste utan tvekan vad de sysslade med i Dalhalla i går.

Det handlade om fyra musiker av yppersta toppklass som var synnerligen samspelta och lyhörda. Men samtidigt gick det inte att komma ifrån att det var lite småtrist. Diana Krall var visserligen betydligt bättre och mindre stel än på skiva - ja, mer levande helt enkelt, men till stora delar handlade det om standards i standardutförande och låtar stöpta i samma myspysiga form.

Helt klart trevligt, men nog för att motivera superstjärnestatus?

Nja, jag vet inte.

Bandet, inklusive Krall, är som sagt superkompetent och i soloprestationerna fanns en hel del att applådera. Särskilt basisten John Clayton och trummisen Jeff Hamilton stod för en del imponerande partier. Ett par bassolon, spelade med stråke, var exempelvis jädrigt snygga.

Överlag var det dock lite väl tryggt och sömnigt.

Den här kvartetten var naturligtvis inte ute efter att få stenväggarna att vibrera sönder, men ett lugnt tempo och en lågmäld ton behöver inte utesluta nerv och intensitet. Tvärtom.

Faktum är att de var som bäst när de verkligen höll igen på riktigt. Som i en stillsam låt av Irving Berlin, där det verkligen brände till.

Diana Krall och kompani vaknade också till ordentligt ibland och fick det att toksvänga, men det hände alltför sällan och det var för lite som stack ut.

Krall har en fin och varm röst, men det känns som om man har stött på ganska många svenska jazzsångerskor och -pianister som håller samma klass men som ändå harvar på i gärdsgårdsserien.

Musikbranschens vägar äro outgrundliga.

Och jag föredrar nog ändå doktor Krall framför Diana Krall.

ANDERSGUSTAFSSON

Mer läsning

Annons