Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstens nomader

Annons

DDen livsstil och filosofi som konstnärsparet Mieke Heybroek och Ulysse Plaud byggt upp väcker ännu fler spännande frågor än deras utställning i Leksands kulturhus.

Deras liv ihop under tre decennier bygger på ett konsekvent val - de lever för att förverkliga sina konstnärliga idéer. Moderniteter som kostar och binder har de valt bort, sådant som tv, tidningar, datorer. De hinkar vatten ur brunnen och hugger sin ved.

Egentligen är det bussen, en ombyggd "Renault master" - evigt rullande mellan Europas syd och nord, öst och väst - som är det egentliga hemmet. Men Mieke och Ulysse har fortfarande sommarbasen i den gamla skolan i Solarvets by utanför Sågmyra. På vintrarna väntar miniateljén i provencalska bergsbyn Joucas par Gordes.

Heybroek-Plauds konstnärliga nomadliv under primitiva förhållanden skildras i en charmig kortfilm i anslutning till utställningen. Filmaren Jovica Marceta låter konstnärernas resonemang föras tilll punkt, osökt och naturligt. Han har följt dem vid skissbordet och på vindlande bergsvägar, till grekiska Kavalla och Mindre Asiens värld av urgamla sånger och berättarröster. Filmen, gjord av projekt Vägskäl med stöd av bland andra Film i Dalarna, ger en förträfflig ingång till utställningens värld.

Fast man bör börja besöket redan vid sjöstranden, för ute på Siljan har betongkistor förvandlats till fantasieggande farkoster där seglen består av vind, inte av tyg. Poetiska utropstecken som verkar effektfullt med sin enkelhet.

Inne i utställningshallen är det däremot tätt mellan verken och så tunga häftiga uttryck att de delvis konkurrerar ut varandra. Det är lidelsefull, ja patetisk konst, och det medför att det skulle räckt med färre objekt.

Musiken är grundtema. "Sångaren" förvandlas till sin sång. Ibland får tonen vingar, klättrar som på tråden i en mobil. Ibland slits bröstkorgen sönder av smärtan, ryggraden tränger fram, figurerna förvandlas till febermardrömmar. Det högt spända känsloläget tenderar ibland att övergå i det makabra. Men det finns välgörande kontraster till alla förvridna besvärjare: Den flerdimensionella väven i trappen med toner från himmel och jord. De inlevelsefulla tuschstudierna av turkiska och grekiska musikanter.

Och utställningens avslutande del "Vindens röst" som skakar bort den överlastade inledningen. Här utforskas istället tyngdlösheten: lätta pustar av marmorsand på linytor, en dansares rörelse översatt till ett virvlande tecken. Vindpoesi att andas djupt i.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons