Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konst och könsroller på Nationalmuseum

Annons

"Nu skola män bliva som kvinnor och kvinnor som män. Ve oss, slutet är nära!"

Carl Larssons förskräckta utrop inför könsrollsdebatten för hundra år sedan citeras i Nationalmuseums stora vårutställning Konstnärspar kring sekelskiftet 1900.

Med vår tids mått mäts dåtidens patriarkaliskt präglade konstvärld, med hjälp av sex konstnärspars samliv och konstnärskap. Syftet med utställningen har varit att utifrån ett feministiskt perspektiv "diskutera sekelskiftets konstnärsidentitet med fokus på kön, sexualitet och klass".

Karin och Carl Larsson i Sundborn ingår i den heterogena samlingen, liksom Oda och Christian Krohg, Anna och Michael Ancher, Margaret Macdonald och Charles Rennie Mackintosh, Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald och Vanessa Bell och Duncan Grant.

Det var borgerskapets kvinnor som den här tiden hade möjlighet att utbilda sig till konstnärer. Det visar sig att flera av de mest framgångsrika också var de ekonomiskt mest oberoende.

Anna Ancher, en av Skagengruppens mest framgångsrika konstnärer, hade som granne mor och systrar och deras gästgiveri Bröndum som stöd för barnpassning och markservice.

Vanessa Bell och Duncan Grant, tillhörde de välsituerade intellektuella kretsarna i England vid 1900-talets början. De var tongivande i Bloomsburygruppen och levde tillsammans i ett okonventionellt gruppboende. Tjänstefolk utförde vardagssysslorna och Vanessa Bell kunde utveckla ett slagkraftigt konstnärskap.

Att Carl Larsson hade svårt att acceptera kvinnliga konstnärer är väl känt. Men om Karin skulle ställt upp på den offerroll hon tilldelas i utställningskommissarien Margareta Gynnings text i utställningskatalogen är inte säkert.

I utställningens Larssonska hörna har Gynning placerat Carls säng centralt för att visa Karins vackra broderier. Men framför allt för att kunna ställa frågan varför hans säng tronade i pampigt majestät när Karin trängdes bland barnen?

Hemmet i Sundborn har ofta liknats vid ett svenskt ideal.

Margareta Gylling för fram ett kritiskt och inte helt begripligt resonemang om att inte bara Carl Larsson, utan också Sundbornshemmets ideal bygger på patriarkatet och inte på demokratiska idéer. Hon går så långt som att ifrågasätta hur detta negativt kan ha påverkat utformningen av den svenska modellen. Menar hon verkligen att folkhemmet blev patriarkaliskt på grund av Carl Larsson?

Nyanserna saknas i resonemanget kring konstnärsgården Lilla Hyttnäs. Bland annat nämns inget om de nya idéer som påverkade paret Larsson och som innebar att man ville bryta med 1880-talets låsta borgerliga inredningsstil, gammalmodiga ungängesformer och barnuppfostran.

I övrigt ger katalogens författare en mycket god överblick över de idé- och livsstilsexperiment som påverkade konstnärer den här perioden.

Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald var känsliga för nya trender. I dandyidealet ingick rollspel och lek med kvinnliga och manliga attribut. Något som däremot inte tycks ha gynnat Sigrids förmåga att hävda sig i förhållandet.

Oda Krogh blev känd som den nya tidens farliga frigjorda kvinna vid 1800-talets slut, en tid då inte minst de manliga symbolisterna demoniserade den Nya kvinnan i bilder präglade av stereotyperna "madonnan-musan- skökan". Man skulle kunna tolka in en positiv bild av den Nya kvinnan i det berömda porträttet av Oda, där Christian Krogh målat en frimodigt leende kvinna i röd blus och utsläppt hår. Oda fick betala ett högt pris för sina försök att leva helt fri, erotiskt och konstnärligt.

Christian Krohgs bild av hustrun var ovanlig för sin tid. Oftast avbildas kvinnor som hemmets passiva änglar. Karin Larsson tilldelas överlag en dekorativ roll i motiven från Sundborn. Det sättet att avbilda kvinnor, drömmande och nedböjda, var överlag ett populärt stildrag under nationalromantiken.

Margret Macdonald och Charles Rennie Macintosh var liksom Larssons tidstypiska i sitt stora intresse för design och inredning. De skapade miljöer och möbler som än i dag känns häpnadsväckande moderna.

Konstnärspar kring sekelskiftet 1900 är en tänkvärd idéutställning där motiven har valts utifrån sitt värde som åskådningsexempel. Men det är det ypperliga måleri som är huvudnumret.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons