Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsert som väckte frågor

Annons

Det är lätt att glömma bort att musiken för många bara är en del av konsertbesöket. Andra anledningar att gå på konsert kan vara att träffa folk under fikat i pausen eller att tv-programmen blivit för usla. Vad som lockar har arrangörerna anledning att fundera på i den lågintensiva omgruppering av utbud och utbjudare som pågår.

De borde också fundera över presentering, prissättning, marknadsföring, transporter och samordning. Måste man utgå från att publiken kräver nära nog gångavstånd till konserten? Är publiken alltid lokal eller vid något tillfälle regional?

Frågorna poppar upp under en stor musikupplevelse. Det är på något sätt orimligt att när Torleif Thedéen, en av världens bästa cellister, sätter samman en stråktrio och kommer till Dalarna med Ulf Wallin, violinprofessor i Tyskland och Lars-Anders Tomter, violaprofessor i Norge - så kommer drygt 50 personer.

Känner publiken till Thedéen? Tomter? Wallin? Känner publiken till konserten? Är publiken beredd att åka tre kvart i bil från länscentrum till konserten? Kan kammarmusikföreningarna samarbeta om bussar; vilket ju ska bli länsmusikens melodi? Det är, ja...slöseri att inte fler hör detta.

Trion visar precision, stuns och eldighet i von Dohnányiserenaden. Den sprakar i i scherzot. von Dohnányi är en näktergal som sjunger för sällan i svenska konsertsalar.

Wallin har här, precis som jag minns honom från andra konserter, en tendens till vidlyftigheter. Det finns i hans musikaliska karaktär ett övermod, en satsning, faktiskt antydningar till orenheter, som jag sammanknippar med mycket unga, nästan alltför begåvade musiker som vill bevisa allt, nu, genast. Det är ingen dum kvalitet hos någon som spelar förstafiol. Tomter och Thedéen är mer fullgångna konstnärer, Thedéen som vanligt direkt virtuos.

Bo Lindes stråktrio blir precis så rolig, infallsrik och fascinerande som jag tror att kompositören avsåg, vilket tillkomståret 1969 var obsoleta egenskaper för en samtid som förordade intellektuella och teoretiska fältslag mellan kompositörer och för en liten avantgardistisk publik.

Schönbergs sena språktrio fick en inramande berättelse och har ett namn (Death and Restoration) som lyfte fram verkets programmatiska tolkningsmöjlighet. Här går att lyssna in sjukdomsförloppets andningssvårigheter, väsandet med stråkens trä mot strängarna och stråkföringen nära stallet; den livräddande injektionen rakt i hjärtat i pizzicato. Trion tog tillvara tolvtonsmusikens tonskönhet, jo faktiskt, på ett strålande sätt.

Den finess, skärpa och lustfylldhet som präglade den avslutande tidiga van Beethoventrion fick en berusande effekt. Verket är fullt av de antydda romantiska uppror parallellt med wienklassisk formfulländning som enligt min mening gör den unge Beethoven oemotståndligt charmig. Scherzot hade en drabbande grace i tolkningen, medan drivet i det avslutande prestot var farligt nära att slå över i ren hastighetsuppvisning.

Thedéens linje verkar vara att ransonera extranumren. Nåja, trion hade redan sagt allt den behövde säga.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons