Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Komprimerad natur

/
  • Birgitta Stegers utställning i Borlänge är en stilla kommentar till en längtan efter äkthet, skriver Anders Lagerquist.
  • Blommor, allra helst de som växer i fjällen finns med som tema i Stegers bilder som just nu visas på Boränge bibliotek.

Bland konstgjorda blommor finner Birgitta Steger ett effektfullt uttryck för vår längtan till det genuina.

Annons

Ursprungligen stockholmare är Birgitta Steger sedan drygt ett par decennier tillbaka dalkulla bosatt i Gagnef. Flytten till Dalarna innebar även en ny impuls i hennes konst. Efter att tidigare inriktat sig på teckning, målande och textilier breddade hon sig nu med bildbehandling, layout, 3d-modellering och animering. Den digitala bildvärlden kom att kontrastera mot och utveckla det tidigare uttrycket. En mer organiskt orienterad konst gifter sig med ett mer digitalt sådant.

Denna kreativa utveckling är tydlig i ett projekt hon arbetat med de senaste somrarna. Från fjällen har hon gjort skisser och akvareller av utsatta fjällväxter. Dessa har hon senare bearbetat som fotopolymertryck och datorgrafik. Men även som textila objekt.

På avstånd i konsthallen ger stora fjällblommor en fräscht alpin, men också en ombonad stämning. Några steg närmare hör man porlandet från fjällbäckar, samma blomster återges i rörliga bilder i sitt naturliga tillstånd, då avsevärt mindre. Vad som händer när man tar ytterligare några steg är att det artificiella framträder. Blommorna är syntetiska, och ljudet av vattnet kommer ju från en film.

 Men det är inte besvikelse över en förlorad genuinitet som man slås av. Något annat händer. De hotade växterna har vi ju här, stora och magnifika, men inte sig själva. Det är som om naturen komprimerats maximalt och vi står mitt inne i en matrix som med all önskvärd tydlighet berättar det för oss.

På fotot Ekonomen ser vi en kvinna i grönskande fjällmiljö omgärdad av dessa stora blomster, med kikaren spejande mot snötäckta berg. Kontrasterna skriker. Värme, kyla, fjärran, nära, genuint och artificiellt. Hennes spejande uttrycker en längtan, men även ett kyligt noterande, som vore hon en halvt blasé turist som kastar en blick mot de mystiska vidderna. Sittande i en sublim majestätisk natur är allt i hennes värld en kopia, och hon bär det med sig som en del av hennes kropp.

En samling datorutskrifter från fjällfloran exponeras kyligt klassificerade, medan en grupp bilder i fotopolymer framhäver närmast overkligt klara konturer, kristalliknande i sin precision. Som om perceptionen vässats till det yttersta. Kvinnan på fotot som spanar efter något i sin kikare söker nog just detta. Att naturen ska tala till henne. Att de konstgjorda blommorna ska få liv. Denna utställning är en effektfull och stillsamt gripande kommentar om vår längtan efter äkthet.

Mer läsning

Annons