Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Komedi med rysareffekt

Annons

komedi "Människor förändras", säger Sibyllan som bor i källaren till Hillevis gamla villa. Men under första hälften av sin nya långfilm driver firma Herngren & Holm den rakt motsatta tesen, och de gör det med en kraft som får dig att sitta där i bio-salongens mörker med en ganska läskig klump i maggropen. Så långt är allt gott. Avslutningen är dock en annan femma.

Björn Kjellman spelar försäkringstjänstemannen Magnus Edkvist.

En helt vanlig familjefader i villaförort som slutat hålla reda på om det är 35 eller 36 år gammal han är. En snubbe som följer med strömmen och vars enda uppror mot livets torftiga svarta tomhet är att snatta diskborstar i snabbköpet.

Det har gått 20 år sedan skolklockorna skickade ut niondekladdarna från plugget i Hagsätra på permanent sommarlov, men en dag blir Magnus inbjuden till klassfest av sina gamla skolkamrater från nionde klass.

Han tänker först inte gå och avfärdar festen i ett slags omedvetet förträngningsförsök. Men naturligtvis tar nyfikenheten överhanden.

Har någonting förändrats? Kommer ungdomskärleken Hillevi att vara där?

När de fortfarande gick i skolan ville Hillevi rymma från hela skiten tillsammans med Magnus, men han brände chansen.

Hon stack, slog sig fri, gav sig ut på okända äventyr i världen.

Han fegade ur och blev kvar, och gifte sig med någon bara för att det är normalt att göra det.

När festen startar visar sig allt vara som då för 20 år sedan. Mobbarna är sig lika, offren är sig lika, de osynliga eleverna är lika osynliga som vanligt.

Och så långt är Klassfesten en riktig rysare till film.

Ett psykologiskt drama snarare än en urvattnad komedi, en film där nästan varje penseldrag bidrar till att måla upp en ångestladdad, tät och svärtad mardrömsatmosfär. Klassfesten är de stelnade leendenas och de tomma ordens kalas, en helvetisk fest där deltagarna spelar de roller ödet tilldelat dem likt tomma pappdockor.

Sedan planar filmen ut i ett ganska segt mittparti där Herngren och Holm ägnar sig åt ett slags ryggrads-variant av sin numera patenterade form av relationskomedi. Lite skojigt, lite urvattnat, inte för tungt.

Och så slutet då. Det lyckliga. Varför måste den här filmen sluta lyckligt?

Kanske svek modet regissörsduon. Kanske litar Holm och Herngren inte på att publiken klarar av att hantera alltför mycket svärta. Kanske befinner de sig själva i den förträngningsfas de så skickligt placerar karaktären Magnus i inledningsvis. Kanske har de drabbats av samma kompulsiva neuros som alla de mest romanticerande papphattarna i Hollywood.

Eller också vill de helt enkelt bara skildra världen i rosenrött skimrande toner.

Hur det än ligger till så känns Klassfestens efterspel surare än tyskt lantvin. Nej, det är värre än så. Det känns som om herrar Herngren och Holm försöker dränka oss alla i en sötsliskig häxbrygd på Liebfraumilch och Baileys. Det mesiga förljugna vänskaps- och kärleksdravlet förtar nästan hela effekten av det skickliga, inledande mardrömsscenariot.

Suck...

Nåja. Klassfesten är ändå en relativt smaklig upplevelse, om än på ett aningen schizofrent vis. Ångest och äckelkänslor avlöser varandra, och ett och annat skratt slinker också igenom mellan varven.

Och det här var väl knappast den sista festen Herngren och Holm bjuder in oss till.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons