Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kom tillbaka poeter!

Annons

Jo, ett fåtal av dem samlades på litteraturvetenskapen i Falun hösten 2001 för att tillsammans med Eva Britta Ståhl, Bo G Janson och Magnus William Olsson diskutera poesins problem. Och någonting hände visst där och då. Ett "någonting" som händer hela tiden, någonstans. Varsomhelst, egentligen. Bara inte här.

Jag vill vittna inför den märkligt saktmodige frilansguden att jag faktiskt gjort mina försök att få poeter att skriva på kultursidorna. Men de vill inte riktigt. Det verkar finnas ett inneboende motstånd hos poeterna och poesin mot att ställa upp på de mediala kraven på litteratur som konsumtion eller i alla fall som "kommunikation".

Vi kulturjournalister försöker trots motståndet att inordna poesin i det övriga flödet av kulturella "händelser" och sätter rubriker som "Pundarens poesi" (Jo, det var jag som gjorde det, häromdagen. Förlåt, då). Men det litterära samtalet om lyrik går knackigt i offentligheten. Både på papper och på tv.

Poesin är marginaliserad och inte alls i kulturdebattens centrum som många fortfaranade vill få det till.

Och den lilla studentgrupp på Högskolan i Dalarana som Magnus William Olsson nu tackar i sin nya bok Det är för att jag lärt mig av Homeros är på sitt sätt ganska signifikativ för dagens samtal om poesi. Det pågår nämligen inte på kultursidorna, utan på små seminarier, på skrivarkurser och på scener som Poetry Slam-scenen. I små kotterier helt enkelt.

Och kanske är det bra så. Det tycker i alla fall poeterna, även om Magnus William Olsson inte riktigt trivs med tanken. Kotterier kan vara kreativa men blir i slutändan oftast dogmatiska och inskränkta.

Här är en genre, säger han, som är rent förkapitalistisk till sin natur. Den har ju ingen marknad, inga köpare, knappt ens några läsare.

Den analysen är Magnus William Olsson inte ensam om.

Men istället för att vämjas, istället för att oupphörligen säga ordet "marginalisering" och "medialisering av kulturklimatet" så gör Magnus William Olsson något som är alltför sällsynt i kulturkritikernas bransch.

Han gillar läget.

Han försöker skapa en poetik för seminarierummen och Poetry Slam-scenerna.

I början på 2000-talet har han hittat en poesi som kan förklaras på samma sätt som en viktig strömning i samtidskonsten, den konst som drivs framåt av en "relationell" estetik.

Den som trodde att skrivarkurserna var litteraturens livmoder måste nämligen tänka om. Skrivarkurserna är poesins arena. Det är där den händer och det är där den stannar. Kursernas stora popularitet handlar inte - vad många säkert skulle vilja tro - om en vilja att skaffa sig en medial roll som "författare". Många deltagare har inte ens ambitionen att publicera sig.

Litteraturen är en "kultur". En verksamhet. En dikt är snarare något man "går igenom" än man förstår.

I den relationella estetiken finns en sorts ömhet, för att inte säga: en etik. Det handlar om ett möte med en annan människa, med "den andre" om du så vill, på dennes villkor.

Magnus William Olsson dyker sedan djupt i språkhistorien för att med sina gedigna kunskaper i grekisk etymologi skriva en litteraturhistoria över poesin som händelse och handling. På vägen skriver han en samtidens litteraturhistoria där hjältarna heter Raatamaa, Kraft och Silkeberg.

Hans letande efter poesins relationella grundkonstruktion leder honom slutligen in på rollen som författare, vilket för honom är något väsentligt annat än att vara medlem i Författarförbundet eller att publicera sig på ett förlag baserat i Stockholm. Att vara "författare" är ett livsval, ett sätt att läsa och han vågar till och med påstå: "frågan är väl om författaren ens behöver skriva".

Här är Magnus William Olsson ganska långt ner i de romantiska havsdjupen men räddas av sin klarsynthet och sin självironi. Han har själv ägnat alldeles för mycket tid åt att försvara "poeten" som företeelse, skriver han i en fotnot.

Sällan läser man en bok vars briljanta analys faktiskt får rynkorna i pannan att rätas ut och som i sig tål att återkommas till så många gånger. En liten enkel bok, förpackad som en C-uppsats framlagd på ett morgontrött förmiddagsseminarium med hög sjukfrånvaro någonstans. Och om den inte blir en framtida klassiker i seminarierummen, då heter jag Bellman.

Som en liten poesi-Nietzsche skriver han om att ständigt återskapa, upprepa och återvända till dikten. Att dikten ÄR detta återkommande. Detta högläsande ur minnet.

Poesin måste göras. Den måste hända. Både poeten och läsaren måste läsa högt, till och med dansa, om texten så kräver.

Kanske borde vi anse oss vara lyckligt lottade eftersom vi lever i en tid då det är möjligt att leva ut poesins fysiska form utan att betraktas som galningar. Handsfreetelefonerna har ändå gjort det hyfsat legitimt att tala högt för sig själv utomhus.

Magnus William Olsson är en vildsint läsare. Tack och lov. Att det krävs en riktig poet för att uttolka den samtida poesin gör han klart utom tvivel. Han skriver passionerat om poesi som en nästan revolutionär rörelse. En mumlande proteströrelse i det tysta.

Och utan honom hade inte ens den här texten kommit in på någon kultursida.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons