Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klubb-krönika: Svensk musikjournalistiks stora problem

Annons

Det har fläktat i svensk kultur- och musikpress de senaste veckorna. Orsaken är indiehjälten och kritikerfavoriten Morrisseys nya soloalbum. Hans första på sju år. Hyllningarna har avlöst varandra vilket upprört bland andra den unga kulturkritikern Natalia Kazmierska, som efter Andres Lokkos hyllningsartikel i Expressen, skrev ett argt debattinlägg på tidningens kultursidor.

Kazmierska anklagade den svenska musikjournalistiken för att vara skriven ur ett manligt rockperspektiv och beskrev bland annat journalisterna som "korgossar som försöker överträffa varandra i att slicka översteprästens stjärt."

Natalia Kazmierska har rätt. Det är ett problem att majoriteten av den svenska musikjournalistiken skrivs ur ett kritvitt, manligt perspektiv. Men ett lika stort problem är att all musikjournalistik i landet skrivs ur ett rock- eller popperspektiv. Samma referenser, helgon, förebilder och musikaliska synsätt återkommer gång på gång.

Oavsett om avsändaren är man eller kvinna.

Det finns i dag några få duktiga musikjournalister i Sverige med andra bakgrunder än rock och pop. Men på tidningarnas redaktörstroner, det vill säga där det bestäms vem som ska göra något och framför allt vad de ska göra,

härskar fortfarande en skrämmande mängd rockmän. För dem verkar det vara helt okej att journalister närmar sig hiphop, soul och house från ett pop- och rockperspektiv. Bara redaktörernas egna idoler förblir onåbara för andra än de renlärliga.

Människor som beklagar sig över kritikers okunskap och dåraktiga analyser (vilket lätt kan bli följden av att någon skriver om ämnen de inte behärskar) brukar mötas av mumlanden om journalistisk distans och att det aldrig är intressant att låta ett Britney Spears-fan recensera en Britney-konsert.

Yes, fine. Jag fattar vad de menar. Men om det är så, varför gäller inte det argumentet när det är dags att slå på den stora rock- och poptrumman?

Varför tillåts popsnören recensera hiphop om motsatsen är fullständigt otänkbar?

I dag är det fritt fram för rock- och popmaffian att avfärda Kerri Chandler och andra househjältar som innehållslös dansmusik och ignorera dem utrymme i nyhetsrummet. Samtidigt vågar få musikredaktörer i landet ge en tjugoårig house-tjej chansen att såga en gubbig Springsteenplatta i en recension.

Hon kan ju aldrig "förstå" Springsteen.

I det senaste numret av musiktidningen Sonic inleder Sebastian

Suarez-Golborne sin Morrissey-artikel med ett brev från en av alla dessa män som "förstått" Morrissey. I brevet jämförs Morrissey-fansen med den tyske filosofen Nietzches Übermensch och fortsätter "Är någon Morrissey-älskare på trovärdiga grunder kan man ta för givet att denna människa är intelligent, humoristisk och vacker".

Intelligent?

När Morrissey senast spelade i Sverige köade författaren Peter Birro och andra missförstådda Morrissey-män i flera dagar utanför rockklubben KB i Malmö. Birro hade för säkerhetsskull redan köpt en biljett innan han åkte till Malmö.

Lik förbannat

stod han där

och köade med

de andra männen.

Ett tecken på

intelligens?

Bestäm själv.

JONAS GRÖNLUND

Mer läsning

Annons