Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klasskompisar i kultureliten

Annons

Det är en sval försommardag i Stockholm och jag väntar på att Manne Lindwall, Anna Hallberg och Jon Karlsson ska dyka upp. Det blir första gången som jag träffar dem samtidigt. De har däremot setts dagligen under högstadiet på Britsarvskolan, där de gick i parallellklassen.

2005 fyller vi alla trettio. En del år har passerat.

Nu är de etablerade och respekterade i det de ville göra: som regissör, poet och skådis.

Anna kommer först. Vi tar en kaffe på Medborgarplatsen. Vi var klasskompisar i gymnasiet, hon var hästtjej och hängde på Sveden men snackade mer och mer om kultur. Jag minns hennes dramatiska dikter om bloddroppar på asfalt och hippa solglasögon.

Nu behövs inga manér, med diktsamlingarna Friktion och på era platser är hon en av Sveriges mest intressanta och hyllade poeter.

Hon har fått priser och blivit nominerad till Nordiska rådets kulturpris. Dessutom är hon superhypad i Norge där de älskar hennes arbete, gör långa intervjuer och bjuder in henne titt som tätt.

Snart kommer nog lusekoftor med Annas namn instickat.

Vi småsnackar om Falun. Hur var det att växa upp där? Anna var Bojsentjej. Under högstadiet ville hon dricka folköl och hänga med mopedgrabbarna. Det var viktigt att vara snygg och killarna spelade innebandy.

Inte så olikt hur det är i dag?

Hon har egentligen alltid skrivit men intresset för litteratur behöll hon för sig själv, det var inte coolt.

- Det blev viktigt för mig att flytta, jag ville in mot centrum, läsa mycket, träffa folk, suga i mig. Först trodde jag det var dramaturgi, senare litteratur och då behövde jag mer än det Falun kunde erbjuda. Som läget är nu skulle jag egentligen kunna jobba vart som helst. Jag har mitt skrivande och jag är trygg i det. Det är inte lika viktigt med att befinna sig här eller där utan jag är en självständig cell.

Manne var killen man tittade extra mycket på i skolkatalogen. Han var enormt spännande, ägnade sig åt foto och film, gick estetiskpraktisk.

Vid 16-17 års ålder visste han att ville hålla på med film. Under våren har ni kunnat se Livet enligt Rosa på SVT, och för något år sedan gick Lejontämjaren på biograferna.

- Var man än befinner sig i Sveriges kulturklick så träffar man före detta Falubor. Vad vore Stockholm utan Falun? säger Manne på skämt.

Men det ligger något i det.

- Jag ångrar lite att jag lämnade Falun så abrupt. Jag ville till Stockholm för att sätta i gång med att ta mig in i filmvärlden och fokuserade framåt, åkte aldrig på återträffarna på Grand. Ibland önskar jag att jag ska springa ihop med folk från förr, dricka öl och vråla.

Jon dyker upp med fiskespön i handen, nyanländ från Öland och havsöring. Jon var killen som man aldrig fattade vad han gjorde på teknisk linje. Han verkade trivas bäst då han högljutt spelade skumma karaktärer på "lajven" runt om i Faluskogarna. I våras var han en av Stig Dagerman-karaktärerna i Dramatenpjäsen Strömming på Catelin, Till hösten är han tillbaka på Dramaten i barnpjäsen En framrusande natt.

- Jag minns att jag cyklade för att kolla på ett skateboardtrick som Manne gjorde, säger Jon och ler vid minnet.

Jon bor för tillfället utanför Falun. Han bygger kompost och fiskar. Om det inte vore för Dramaten och erbjudandet om bra roller skulle han inte behöva bo i Stockholm, säger han. Men så verkar han också medveten om vikten att vara ödmjuk, medveten om allas vår jantelag. Hänger man med dalmasar är det alltid populärt att driva med Hufvudstaden.

Vägen till skådespeleriet har inte varit självklar för Jon. Han har smugit, varit hemlig till och med för sig själv om sin vilja att bli skådis.

- Efter högstadiet valde jag teknisk, för det skulle man göra. Det är lätt att alltid vilja göra som andra tycker, inte sticka ut. Det har jag alltid slagits emot. Det var inte förrän jag kom in på scenskolan som jag sade "jag ska bli skådis".

Åren av fram och tillbaka, frågande och oro, "vad ska man göra och hur?" var inga bortkastade år. Anna och Manne håller med, det är då man söker, får erfarenhet om hur man själv funkar, hittar sin motivering och vilja.

Man är inget utan sin "mission".

- Man kan visa kraft genom att slänga ur sig politiska åsikter i film och fotografi som ung. Man visar att man väljer en väg. Men efter ett tag måste det mogna och motorn, den individuella missionen, ta över för att man ska ta sig genom det hårda arbetet, säger Manne.

- Det är naturligt att ta in och lära av andras arbete, man influeras av verk och nya sammanhang. Jag känner att jag har skrivit mig genom mina förebilder, det är en lärorik process, säger Anna.

I Falun växer man inte upp i ett kulturelitistiskt sammanhang. Man får inget serverat, men det är inte nödvändigtvis negativt. Möjligheten att sätta ihop egna bitar omedveten om vad som är pinsamt eller gammalt, är något man senare har nytta av. Att göra egna kombinationer skapar ett eget uttryck.

- Det som betyder något och får betydelse är ändå det man upptäcker själv, säger Jon.

- Jag kommer ihåg hur man tillsammans med några kompisar i tonåren råkade hyra "fel" film.

- Helt plötsligt hade man sett en "djup" film och man gillade den, men visste liksom inte om man kunde erkänna det.

Anna var med och startade en diktarstuga i tvåan på gymnasiet, ett sammanhang med högt i tak där de som var med träffades i bildsalen, fikade, skrev och läste för varandra.

- Det blev en plats där man fick möjlighet att bli läst, man fick och gav uppmärksamhet, det blev väldigt viktigt för mig.

Manne som hyllades på bildlektionerna gick in i skolans svartvita fotolabb.

Fotografi var nytt för honom och gav motstånd. Han sökte till Estetiskpraktisk på Lugnet. De som gick den linjen var oerhört coola.

- Vi satt och häckade på kaféet Focus och planerade en tidning som såklart fick namnet Focus. Lite dikter, någon essä, svartvitt foto. Ett nummer blev det i alla fall.

- Jag har svårt att förstå de som år efter år rackar ner på Falun, säger Anna.

- Okej, Falun är borgerligt, lite "fint" och en typisk klaustrofobisk inlandsstad. Men varför hänga upp sig på det? Falun är som vilken stad som helst. Ens intressen och mål hänger alltid på det egna initiativet.

VERONICA BROVALL

Mer läsning

Annons