Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kerstin Ekman gör skogen levande igen

/
  • Tom stol. Efter att 1989 ha kritiserat Svenska akademien för att inte engagera sig mot fatwan mot Salman Rushdie deltar inte Kerstin Ekman i akademiens möten.
  • Rutinerad. När Kerstin Ekman debuterade som författare 1959 var det i deckargenren.

Annons

Även om hon lämnat sin plats i Akademien är Kerstin Ekman fortfarande både akademi och folklighet i sitt skrivande. Ett "lärt fruntimmer" ville hon bli redan tidigt och som sådant har hon gjort stor litteratur av det djupt folkliga, både när det gäller jämtländsk dialekt och kvinnors historia.

En bekant talar lyriskt om hennes existentiella skildring i en passage om damm, flagnade hudrester och ludd, i En stad av ljus, om kvinnors arbete.

Nu har hon skrivit om skogen, och ett jaktpass hade varit en passande plats för den här intervjun, men Kerstin Ekman, som för tv-kamerornas skull redan blivit utsläpad till rotvältor och andra nödlösningar, är tacksam att slippa. Det närmaste vi kommer den fysiska skogen är den gamla ektrappan upp till hennes Stockholmsnäste. Den knarrar. Hon härmar.

- Vi bor ju inte här egentligen, men när vi kommer säger den "välkommen, välkommen. Är ni här nu igen?".

I Guds barmhärtighet, första romanen i trilogin Vargskinnet, skildras ett av svensk litteraturs kanske finaste kärleksmöten när barnmorskan Hillevi och Trond gör det i skyddet av en gran.

För andra författare kanske valet av en sådan kärleksplats skulle vara en slump, men knappast för Kerstin Ekman. Om inte förr så förstår man det när man läser hennes nya bok, Herrarna i skogen. Essäsamling kallas den av förlaget.

Det är en vindlande och svindlande bok som inte självklart passar in i någon kategori, lika lite som hennes passion för myrar och mossor går att härledas till någon specifik barndomsupplevelse eller något lättfångat drag i hennes personlighet.

- Jag känner mig väldigt nära, den har lämnat avtryck på mig på något sätt. Jag vet inte, jag funderar själv. Men jag tror att vi som männsiskor kan känna en affinitet gentemot en viss naturtyp, en del känner den för havet, andra för skogen, det kanske finns något inuti oss som motsvarar det vi tycker mycket om.

Att få Kerstin Ekman att berätta om vad skogen betytt för henne litterärt går inte. Som ensam och mörkrädd i hus och stugor har hon gått ut i granskogen, mitt i natten, och med ens blivit lugn igen. När jag berättar om hemska nattbesök på utedass i skogsbrynet skrattar hon.

- Det är väl dasset som är värst. Jag skulle föredra att gå utanför. Det där är så konstigt, och det bara är som det är. Jag kan inte förklara det.

Ändå är skogen inte längre platsen för ruskigheter i vårt kollektiva medvetande. Frågan är om den är platsen för något alls annat än tillväxt och avverkningar.

Be careful out there, ett namn hämtat från Spanarna på Hill Street, en snutdeckare i storstadsdjungeln som hon säger, heter hennes kapitel om den medeltida skogsskräcken, Gryla hos kung Sverre.

- Förr hade man skräcken i skogen, den var ett stort rum för fantasin. Nu lever trollen på pizzerior, i gångtunnlar och kulvertar. För troll är det.

I sitt författarskap har hon många gånger skildrat det bortglömda eller undanträngda, dragit fram och levandegjort. Med skogen gör hon egentligen samma sak. I dag är det många av oss som inte ens kan namnen på de vanligaste träden, konstaterar hon i boken, efter att ha hört ett radioprogram där folk stått svarslösa.

- Det var ett sorgligt litet program. Jag tjatar ju hela tiden om de botaniska kunskaperna, jag tror de är viktiga för att man ska bry sig. Att tala abstrakt om "biodiversitet" är inte samma sak som att en mossa eller en lav håller på att försvinna.

Hennes inställning till skogen är saklig. Medan många poeter använt den för att skildra stämningslägen upptäcker hon växter och djur, med glädje. Ibland går hon med GPS, ändå räds hon inte "villskoga vånda".

- Jag kan få en kick av att gå vilse, man ser allt på annorlunda sätt.

Herrarna i skogen är en bok hon funderat över sedan 70-talet, ända sedan hon låg vaken och hörde timmerbilarna dåna genom jämtländska Valsjöbyn, hennes hemby under många år.

Först hade hon tänkt resa till vad som finns kvar av den stora lövskogen i Polen men insåg snart den skog hon kunde skildra var den hon redan kände, först i Jämtland och nu i Roslagen.

- När jag flyttade från Valsjöbyn var jag väldigt ledsen och hade svårt att åka dit igen. Det gick ett tag innan jag gjorde det, och när jag då gick på mina gamla stigar hade de växt igen med blåbärsris. Jag trodde inte mina ögon för djur brukar ju gå på stigarna också.

De melankoliska poeterna håller hon kort. Frödings dikt om myren må vara ohyggligt stilig men handlar om självmord, inte om myren.

Istället har hon letat upp udda skogskarlar som Magnus Henric Brummer, krigsskadad jägmästare som i sin Försök til ett Swenskt Skogs- och Jagt-Lexikon från 1789 skrev om skogen från a till ö och sedan dog utfattig.

- Jag tror mycket av det jag skriver bygger på nostalgi över det som försvunnit. Jag kan känna en oändlig ömhet över en sådan här farbror, varför ska han vara glömd?

Hur ser du på växthuseffekt och skogens framtid?

- Det positiva som jag tänker på är att människan ofta omvänt sig under galgen. När hon måste visar människan sina bästa egenskaper: flexibilitet och uppfinningsförmåga. Det är faktiskt så.

- Men det handlar ju om ett konsumtionssamhälle som sprider sig över hela världen, vi kan inte begära att kineser inte ska få ha bil, samtidigt som det vore katastrof om de hade det.

Fakta Kerstin Ekman

  • Född: 1933 i Östergötland, uppvuxen i Katrineholm.
  • Bor: Med maken, pensionerad musiklärare och skogsägare, på ett hemman i Roslagen.
  • Valdes in i Svenska Akademien 1978 men deltar sedan 1989 inte i dess arbete i protest mot att Akademien inte engagerade sig för den hotade Salman Rushdie.
  • Axplock ur utgivningen: Debuterade 1959 som deckarförfattare. Inledde i början av 70-talet Katrineholmssviten, om kvinnors arbete i industrialiseringens Sverige. Fick Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset för Händelser vid vatten 1993. Augustpriset även för Skraplotter 2003, sista delen i trilogin Vargskinnet.
  • I Ipoden: En inläsning av Pär Lagerkvists Dvärgen.
  • Läser: "Sigrid Combüchens bok om Hamsun och en deckare jag köpte när jag skulle åka tåg, av Patrick Dunne. Den handlar om mosslik, det tycker jag är roligt."

Mer läsning

Annons