Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kent låter Kent

Annons

Så fort Kent kommer på tal dyker ett ord alltid upp. Allvar.

På gott och ont - antingen ser man dem som pretentiösa pösmunkar eller som en välbehövlig bastion mot vår tids ytliga och distanserade ironi.

Det kan stämma båda två, men det är inte hela sanningen. Ta bara skivans titel. Att kombinera Bergmanångest med Emil i Lönneberga på det sättet är ett utslag av genial humor. Att tjejen på det snygga Tim Burton-doftande omslaget har en Metallicatröja är också kul.

Lyckas de då leva upp till förväntningarna efter den förkrossande bra Vapen & ammunition? Ja, på sätt och vis. Du & jag döden är inte lika omedelbar som föregångaren, som redan vid första lyssningen satt fastklistrad på hjärnbarken.

Det tar helt enkelt längre tid att komma in i den. Inte för att den är så "sjukt deppig" som bandet själva flaggat för. Den är inte deppigare än någon annan Kentplatta. Visserligen inte muntrare heller. Den största skillnaden är att den inte innehåller lika många klockrena hitlåtar.

Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt - ett visst tuggmotstånd brukar betyda lång livslängd. Så känns det också med Du & jag döden. Efter ett antal varv i cd-spelaren växer ett stabilt bygge fram, som kommer att stå pall för tidens tand. Kent har förmågan att överraska så fort en låt börjar kännas blek. Det kan vara en gitarrslinga eller en subtil vändning som ger låten liv. Sådant är guld värt.

Det finns några låtar på Du & jag döden som sticker ut extra mycket.

Inledande 400 slag är både mäktig och luftig med en känsla som får mig att associera lika mycket till House of love som The cure anno disintegration. En helt monumental låt. Lika golvad blir man av singeln Max 500, liksom den Depeche-doftande Romeo återvänder ensam. De svidande vackra Järnspöken och Rosor & palmblad visar prov på en mer lågmäld melankoli.

Några riktiga bottennapp finns inte. Till de något svagare spåren hör dock Klåparen och avslutande Mannen i den vita hatten, som aldrig riktigt vill lyfta.

Musikaliskt är det kanske inte frågan om några stora överraskningar, men låtarna är tillräckligt starka för att kompensera den tryggheten.

Du & jag döden låter som Kent helt enkelt. Självklara referenser som Depeche Mode, The Cure och U2 dyker fortfarande upp, men känns i slutändan ganska oviktiga. Kent är vid det här laget sin egen måttstock - något som bara är förbehållet de riktigt stora.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons