Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kaxigheten imponerar

Annons


film romantik
STOLTHET OCH FÖRDOM
Regi: Joe Wright
I rollerna: Keira Knightley, Matthew Macfadyen, Rosamund Pike, Judi Dench, Brenda Blethyn, Donald Sutherland med flera

FEM

Självklart finns ingen definitiv version av någonting. Det gäller kanske särskilt klassikerna, som måste omtolkas av olika generationer. Och jag är inte så litet imponerad av kaxigheten i 2006 års filmversion av Stolthet och fördom (1796).
Romanen filmatiserades redan 1940, lämpligt nog med shakespearegiganten Laurence Olivier och Greer Garson som Fitzwilliam Darcy och Elisabeth Bennet (och med manus av Aldous Huxley!)
Men det är ofrånkomligt att den nu aktuella filmen med Keira Knightley och Matthew Macfadyen jämförs med BBC-triumfen från 1995, en av de mest sedda serierna i svensk TV-historia.
Filmen har förhållandevis få av de begränsningar i trohet mot romanen som 128 minuter borde fått i jämförelse med 300 minuter. Det som händer är att Austens sirligt utmejslade repliker når samma utvecklingsstadium som sporten som bedrivs på All England Lawn Tennis & Cricket Club första veckan i juli.
Det som förr var oändligt sköna och andäktigt svävande skurna backhands är numera pang, pang, pang. Kvar är högkaratiga oneliners på sidlinjerna. Det som förr var invecklade menuetter i balrummen blir en mustig skotsk reel. Rättrogna austenianer kan tänkas få lov att ta sobril inför åsynen av så mycket skäggstubb, grispung, hö, lera, bröstbehåring, gäss, hästskit och stripigt hår som här.
Det är i sig inte bättre eller sämre. Det är annorlunda.
Filmen är vildare, smutsigare, mer byronsk än BBC:s eleganta, humoristiska och komplexa version. Det är som att jämföra senromantik med rokoko, Ivanisevic med McEnroe, Beethoven med Mozart, linne med brysselspets eller Persbrandt med Kulle.
Det är helt enkelt ett djävla drag i den här versionen. Det kräver uppmärksamhet. Före Darcys första frieri fäster det kanske inte riktigt. Men sedan, mycket oväntat eftersom avsändaren är Hollywood, kommer en grundton av allvar på gränsen till desperation. Till det bidrar inte minst den härliga chopinfärgade musiken.
Plötsligt får åskådaren en djupare förståelse för det predikament hönshjärnan till fembarnsmamma och hennes försumlige make faktiskt befinner sig i. Ruin - eller en friare med pengar för någon av döttrarna. Så rått och klarsynt framställs det.
I en central scen, som ingalunda finns med i boken, skriker Charlotte Lucas att Elisabeth Bennet inte ska understå sig att döma henne för att hon ingått en kärlekslös förlovning, eftersom hon är 27 år och rädd, ja - skräckslagen, inför tanken att fortsätta vara utlämnad till föräldrarnas godtycke.
Kameraarbetet är kanske filmens mest lysande prestation. Vi bjuds svepande åkningar genom den lätt bedagade bennetska gården, trängseln i balsalen ovanpå bykrogen, soluppgången på heden när dimman lättar och det effektfulla och överraskande perspektivet (rakt ovanifrån!) i Pemberleys entréhall.
Kameran fastnar måhända litet väl ofta vid vad som ska vara en sorts opolerad skönhet hos Keira Knightley (Elisabeth). Hon och Rosamund Pike (Jane) gör det emellertid klart för alla att bildspråket inte är Troells Utvandrarna utan Wrights Stolthet och fördom. Dramat flyttar ut från salongerna till hedar och klippor. Det regnar ofta.
De halvgalna bifigurerna är inte lika karikatyrmässiga i den här versionen som i BBC:s. Tom Hollander (Mr Collins) är subtilare än David Bamber. Judi Dench (Lady Catherine de Bourg) har oändligt mycket mer auktoritet än Barbara Leigh-Hunt.
Knightley är en näbbigare, naivare och mindre charmerande Lizzy än Jennifer Ehle i motsvarande roll. Matthew Macfadyen (Darcy) framstår som allvarlig när Colin Firth var småbutter. Det är kongenialt i förhållande till den här versionens övergripande ambitioner.
I filmens peripeti, det avvisade frieriet, slår det fräsande gnistor kring Knightley och Macfadyen. En drabbande intensitet hålls sedan krampaktigt fast tills det något överlastade och klart av nutidens klichéer färgade slutet. Några repliker där är obehövligt socker i champagne som borde fått fortsätta vara sträv.
Det ska mycket kreativitet till för att göra en drastisk ny- och omläsning av en av de stora kärleksklassikerna, men Wright har lyckats med det.
Jag hade bestämt mig för att avsky hollywoodsmetet. Och fick en rå Jane Austen istället.
Därför, behöver jag skriva det? - Gå och se.
JENS RUNNBERG

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons