Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katharsis i museet

Annons

Dalasinfoniettan drabbades av "indirekt barnafödande" - jo, så förklarades det" - och fick ändra programmet och stuva om i musiken.

Klarinettisten Tomas Agnas tog på sig en oannonserad solistroll i ett eget stycke. Utforskande experimentellt till en början. Mest intresserad av hur en klarinett kan låta egentligen. Men när förinspelad rytm och övrigt ackompanjemang lades på lyckades Agnas väldigt väl med ett stillsamt uttryck.

Agnas kan med mycket kort varsel ha kommit att leverera konsertens pärla. På söndag, i Borlänge, räknar Dalasinfoniettan med att vara komplett igen, och framföra Mats Larsson Gothes "Houses in motion II".

Léo Brouwers tredje gitarrkonsert, "Concerto elégiaco" gjorde ett ojämnt intryck kvalitets-

mässigt. Det gäller särskilt första satsen som trevande sökte sig fram i ett tragiskt, oroligt, ibland hotfullt tonspråk. En mer lyrisk eller vemodig andrasats pekade på de iberiska rötterna för kubanens verk och föreföll mer

homogen.

Avslutningen var händelserik, med traditionella inslag och framförandet visade den på en mycket fin kommunikation mellan solisten Leif-Åke Wiklund och dirigenten Larsson Gothe. Denna sistasats innehöll också en förödande vacker passage för

violinisten Staffan Eriksson, violasten Mats Hedrén och Wiklund. Wiklund visade verket igenom en överväldigande detaljomsorg och en hel del eldighet. Larsson Gothe känner mycket starkt för Borlängebördige kompositören Anders Eliasson. Larsson Gothe har också tidigare sett till att Eliasson blir mer känd i sitt hemlän.

Det är musik som behöver nycklar. Larsson Gothe försökte i en lång introduktion lansera en skogsmetafor. "Snårig men med gläntor". Eliasson själv säger nästan ingenting om sina verk, utan hänvisar till musiken i sig.

Det är omöjligt att inte hålla med Larsson Gothe om att Eliasson inte väjer för det mörka i sin "Sinfonia da camera" för blås-kvintett och nio individuella stråkstämmor. Den öppnar intensivt för att bli grotesk och utmanar sina lyssnare som av

absurditeterna kan föredra att vända bort uppmärksamheten som man vänder bort blicken från det riktigt vedervärdiga.

Men det groteska har också en fascination med sig och lockar därför.

Efter verket känner man just den katharsis som Larsson Gothe förutspått.

Inte minst för att det tagit slut.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons