Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kastrater på Drottningholm

Annons

Kastrater är mytiska figurer ur det förgångna. Visserligen finns de i år 100 år gamla inspelningarna med Moreschi, den siste snöpte sångaren, men av hans skrapiga Ave Maria går det inte att förstå den hysteri, värre än för våra dagars popstjärnor, som kastraterna orsakade på 1600- och 1700-talen.

Varken gossopraner, countertenorer, kvinnliga sopraner eller så kallade blandsångare kan återskapa den röstkonst som kastraterna utövade. Närmast kommer de blandsångare som kan framträda i såväl högt tenorläge som med falsettröst, men dessa har förstås alltid en skarv mellan röstlägena.

De sjukligt förstorade bröstkorgarna hör kastraterna till. Den blotta röststyrka, trumpeteffekten som på ett magiskt sätt tycktes ligga en oktav över sitt egentliga läge, kan ingen uppbåda numera.

Så djävulskt hårt drillas inte heller sångare i dag; de blixtrande glottis- och glissandoteknikerna är inte drivna till sådana extremer som när gossar innan puberteten förklarades livegna - berövades människovärdighet och av kyrkan reducerades till rena välljudsproducenter.

Operan Kastrater innehåller två sådana mytiska gestalter. Farinelli, den kanske störste, och Marchesi, hans kronprins på sångartronen.

Lasse Zilliacus har gjort librettot till Kastrater efter Sven Delblancs pjäs. Librettot ger på en övergripande nivå operan Natur, en av dess centrala komponenter, i kraft av att ålderdomliga referenser, mytiska figurer och ord används, medan musiken ger den dess Onatur eller verfremdungseffekt (genom att musiken som åskådliggör en kväll i Florens 1783 är modern).

Librettot är ett känsligt genomfört rimsmideri av en kvalitet som inte uppskattats på närmare ett sekel. Musiken gör ingenting av ordens valör, rytm och klang. Miros arbetar med bordunklanger, undanglidande atonala brottstycken, kackel, bröl och simpla skräckfilmseffekter i några scener.

Det är symtomatiskt att de enda publikreaktionerna kommer under de få inskjutna 1700-talsariorna.

Farinelli, Marchesi, Gustav III, gunstlingen Armfeldt och den stuartske tronpretendenten Karl Edvard sammanstrålar i den senares sjabbiga salonger - han är hög frimurare och håller seanser för att andarna ska visa honom något hoppfullt som ett intåg i London. För Gustav III är det mesta på lek, men han skulle gärna vilja veta vem som är en lämplig hertig för Livland.

Marchesi och den åldrade Farinelli (nja, egentligen Farinellis spöke) blir inbegripna i en veritabel sångarduell och senare en djupgående diskussion om det naturliga eller det förställda är att föredra i konsten.

Ska konsten förblinda människors ögon inför en ond värld, eller peka på sanningen och det sköna? Om konst är något värt alls i en värld där människor mer behöver mat än arior, bröd mer än briljantprål, behandlas också i konstdiskursen.

Kastraters andra tematik handlar om framväxande medborgarideal i Rosseaus anda och klassmotsättningar. Överheten begår fruktansvärda övergrepp närmast i förbigående mot fattiga och tjänstefolk. De svälter och pryglas för bagateller.

Luften blir tjock, och står alldeles stilla, i Drottningholms slottsteater när Armfeldt våldtar en tjänsteflicka, samtidigt som han darrar av åtrå, flämtar ut sin brunst, spottar ut sitt förakt, och anser att hon ska vara tacksam för att en ädling gör henne tjänsten och slutligen längtar efter sin rena och goda hustru hemma i Sverige.

Karl Edvard och Gustav får inte de besked av seansen de hoppas på. I en visuellt slagkraftig scen framskymtar snarare den revolution som bara är sex år in i framtiden. Och Gustav får indikationer på att han kommer att mördas om nio år, men dem viftar han bort som absurda.

Sångligt imponerar Gabriel Suovanen (Armfeldt) med en vackert ringande baryton. Räven Per-Arne Wahlgren är träffsäker med gestaltningen av den sjangserande Karl Edvard, liksom Jonas Degerfeldt fint hittar Gustav III:s franska "r" och ytlighet.

Men kvällens clou går till Susanne Végh som förutom med den koloratur som alla förväntar sig och kräver, också drabbar med gripande skådespeleri och de många rösttyper mellan bröst- och huvudklang som hon visar upp i sitt bravurstycke.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons