Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kåseri: Till minne av en viss sup

Annons

Det var en höstdag på den tiden höstarna var riktiga höstar som jag blev bjuden på en sup av Ivar Lo-Johansson.

Jag kom från Aspingtons antikvariat i Gamla stan. Där hade jag funnit en upplaga av "Giftbägaren", Upton Sinclairs bok om de stora amerikanska författarnas förödande umgänge med flaskan.

Det var sen eftermiddag. Det regnade och blåste. Jag stretade i vindarna mot tågcentralen. En lömsk kastby blåste in mig på en krog.

Det visade sig vara ett snyggt ställe med god belysning, där man i det gula skenet från små lampor av hamrat järn på väggar av brunbetsad träpanel kunde dricka ett krus förnämligt tyskt veteöl på fat och stilla läsa sin bok i väntan på att kvällståget skulle ta en hem.

Jag satte mig vid ett fönsterbord. Genom en ridå av regndis erbjöds utsikt över en kullerstensbelagd kaj. En vaktmästare kom med matsedeln. Jag bad om ett glas Erdinger Weissbier Dunkel och började släta ut hundöron i boken.

En av de sidor som av tidigare ägare utsatts för detta oskick, som enligt min mening borde rendera spöstraff, handlade om F Scott Fitzgerald. Upton Sinclair skrev att vännerna bak ryggen kallade honom "Scotch" Fitzgerald.

Hur det i detta avseende var med Ivar Lo-Johansson vet jag inte. Allt jag vet är att han den här eftermiddagen satt vid ett bord intill mig. Med öl och brännvin satt han där och botade vad det nu var som behövde botas.

Det här var på den tiden då det fanns dagar när jag själv tyckte att sådant var en god idé. Så kanske är onda vindar något jag i efterhand bara skyller på. Det är fullt möjligt att jag tomtade in på det där stället i samma ärende som Ivar Lo-Johansson.

Vad jag dock är säker på är att jag efter några styrkande klunkar av den öl jag fick in, frågade Ivar Lo-Johansson om jag som ett ringa tack för alla fina stunder han berett mig i läsfåtöljen fick bjuda honom på nästa omgång av det han drack.

Ivar Lo-Johansson bad mig då sköta mitt så skulle han sköta sitt.

Vilket jag håller honom räkning för. Man bör lämna bakfullt folk, i synnerhet skaparsjälar, i fred på krogen. Åtminstone tills de blivit framfulla igen.

När Ivar Lo-Johansson så kort därpå började luta åt det hållet, tycktes han ångra vad han sagt. Han vände sig rödbrusig åt mitt håll, rekommenderade ställets strömming med potatismos och sa att jag till det kunde ta in en besk på hans löpande räkning.

- Det smakar fan, sa han. Men det finns dagar då besk är det enda som kan rädda en.

Jag ville säga något men visste inte vad. Jag satt tyst och såg på när han hämtade sin regnrock och basker och knuffade sig ut genom dörren.

Genom det regnstrimmiga fönstret så jag honom gå, ensam och dyster i vattenpölarna mot sin ungkarlslya på Bastugatan. Jag hoppades att han skulle vara i stånd att skriva morgonen därpå.

Jag satt kvar med en ny öl och läste om hur sådana som Jack London, Sherwood Anderson, Eugene O'Neill och Dylan Thomas drack sig mot delirium och döden och vaktmästaren kom med frasig strömming och luftigt potatismos och malörtsbrännvinet i ett högfotat glas.

Jag lyfte det från silverbrickan och tog i en akt av vördnad mitt livs sup.

THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons