Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kåseri: Postvärk och köttfärs

Annons

De gamla postpalatsen står tomma. Postfröknarna har flyttat till postcenter, kassaservice, Partner Brev och allt vad det heter.

De nya postkontoren är utspridda till baracker, bensinstationer och livsmedelsbutiker.

Det gäller att "kolla lappen" om och vart man ska hämta sina försändelser.

Häromsistens gällde det ett postförskott. Tungt gjutjärn till en järnspis, måttbeställt från Småland.

Här skulle eldas. Glad i hågen uppsökte jag postcenter, för att nås av beskedet:

- Inte här! Försändelse i matbutik.

Snabbköpskassörskan servade postkunder mellan köttfärs och påotatis. Kön bakom mig ringlade sig lång och irriterad.

- Ser ni nåt? Va ska människan hämta?!

Bentrött tant i snabbköpsledet hängde på rullator med ägg och limpa; och kassörskan sökte och sökte...

Uppvuxen i postsläkt, fostrad av en postiljon som i generationer tjänat kungliga postverket, stod jag själv något irriterad och funderade över den kommande postala julruschen. Skinka, julpaket, frimärken, glögg, purjo och julkort till Småland...

- Den går åt helskotta, förkunnar pensionerade postiljonen i

telefon.

Han har sorterat sig fram genom livet, tjänat sitt levebröd vid kungliga postverket, tills det förvandlades till "postvärk".

Resandeposten förstörde hans ben. De darrar på ålderns höst efter ett liv med tunga skakiga arbetspass, Sundsvall - Ånge -

Vännäs - Umeå...

Pappa postis tvingades lära sig alla svenska stationer och examinerades i sitt kunnande i dåvarande pampiga postslottet i kungliga

hufvudstaden.

- Tja sen gick det som det gick...stationerna byttes mot postnummer...

- Där stod man med sitt kunnande. Till ingen nytta, anser postiljonen.

Hans far, överpostiljon Albert sorterade 319 upp mot Vännäs.

Albert, allmänt kallad "Skånska Nisse", tog tjänst inom postverket efter rekryten i Växjö.

Furir Nilsson fick efter det militära välja statlig tjänst. Nilsson valde postverket där han stannade tills pensionen.

- Statens kaka är "magurr - men säkurr", skorrade farfar Albert, med postknappar glänsande som guld i mörkblå uniform.

Under samma tid rullade gula postbussar genom norrländska landskap. Postbussar kunde man lita på. Chaffisen hängde postväskor på speciella krokar efter

vägen. Och brevbäraren med posthornsmärke i krimmelmössan bar ut morgontidningar, brev, sju

dagar i veckan.

Posten och järnvägen var samhällets nav...

Pappa, farfar och lillebror reste på fackliga postkongresser om postens framtid. Som gick supersnabbt. Ingen kunde riktigt ana.

Sorteringen drogs in, resandeposten lades om från spårväg till landsväg.

- Intärnät, mäjl! Och fax! Va

fasen allt är förstört - på nåt sätt raserat - åt fanders... tycker postiljonen, som i hela postala ledet

arbetat som brevbärare, postiljon, överpostiljon på särskilda postvagnar med postsortering i raketfart.

- Hördu, köp frimärken på posten och lägg försändelsen till faster Siri på lådan... innan de tömmer klockan sju.

Vad gamle postiljonen inte vet är att hans postkontor inte längre finns, att den solgula postlådan är nedmonterad, att försändelsen

inte går ner i blekgula postlådans smala springa. Att kiosken som säljer frimärken är stängd och att posten inte vill ha kvar brevbäraren.

Postiljonen tänder pipan, jag väljer att inte ge honom mer "postvärk".

BIRGITTA KNIFSTRÖM NORDÉN

Mer läsning

Annons