Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kåseri: I en förort till nirvana

Annons

Det var tidigt en lördag morgon då livet är som ett stort glas kallt och klart vatten, och B Marley lufsade en bit framför mig på skogsängen bland dofter de borde blanda ihop till en parfym och jag gick och nynnade på "Can't smile without you" med Barry Manilow.

Titta vad jag skriver: Barry Manilow.

För bara en stund sen skulle jag aldrig ha vågat det. Annat än i ironiska sammanhang. Jag menar, Barry jävla Manilow.

Det var ju en fönad och slingad smörsångarfjant med fjorton symfoniorkestrar och Toto-trummisar i kompet som ens föräldrar och såna lyssnade på. Gammeluvar som var... ja, minst fyrtio.

De där som om lördagsförmiddagarna väsnades med Ring så spelar vi och Melodikrysset på radion när man behövde Största Möjliga Tystnad efter bredbenta fredagsövningar på Main Streets salooner.

Och nu då? Någonting har hänt med en.

Nåt som gör att man vågar sitta med tidningen och ägget och filtallriken på verandan en lördag morgon och höra att småpratet i Ring så spelar vi är småprat om livet som livet i själva verket är.

Nåt som gör att man blir varm i magen av att höra den med rätt slutsiffra säga att "nu ska jag gå ut i solen och sätta mej på en stubbe i skogen och lyssna på fåglarna och lukta på blommorna, och som önskelåt vill jag höra Can't smile without you med Barry Manilow."

Vad jag tror hänt är att det långt om länge har gått upp för en att ironi är ett uttryckssätt för den fege och ängslige; den som inte vågar vara sig själv och lita på hur det känns i sin egen mage.

Shit, då går det ju inte längre, man måste nån gång säga det högt: att man alltid, hela tiden, har smyggillat Barry jävla Manilow men inte vågat tillstå det ens för sig själv förrän nu.

Sicken fjant man kan vara. Och att man kan vara en fjant så länge i livet. Jag skriver "man" i stället för "jag" med utstuderad avsikt. För att nagla fast att det bara är män som fjantar på det här viset. Aldrig en kvinna. Never i min fot en kvinna.

Och nu är det inte om musik jag pratar. Musik är bara en metafor, ett bildligt uttryck, för vad jag pratar om. Men vad det är, det vet jag inte riktigt. Ni som är kvinnor och ni som är klokare än jag förstår nog ändå.

Så fort tidningsbunten var plöjd den där morgonen, då traskade vi i väg mot Ol' man river, och jag hade bajspåsar i shortsfickan som jag från och med nu skulle Använda Även När Ingen Tittade och jag lovade mig själv att som ett elfte budord aldrig mer vara någon annan än den jag inombords är.

Alltså en som överlåter ironi åt ungdomar och stockholmare och är fullständigt nöjd med det lilla vanliga Ring så spelar vi-livet, där man får vakna tidigt varje morgon utan något annat än gnistor i blodet och sen får gå med sin hund till en rucklig båtbrygga och sitta där och studera trädlinjen mot himlen och ägna sig åt en stunds pranayama, yogaandning.

Man andas lååångsamt in genom munnen med läpparna hopsnörpta som till en vissling tills lungorna fylls. Sen sväljer man, stänger munnen och andas ut, dubbelt så låååååångsamt, genom näsan.

Och är det då en morgon när livet är som ett stort glas kallt vatten och det doftar av liljekonvaljer och hägg och - om vinden kommer från det hållet - koskit från udden mittemot... ja, säg så här:

Om inte ända borta i nirvana så hamnar man då åtminstone i nån förort.
THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons