Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karlfeldt - den modernistiska traditionalisten

Annons

Svenska akademiens ständige sekreterare Erik Axel Karlfeldt hjälpte Dan Andersson ekonomiskt när finnmarksskalden var rädd för att "gå under i vinter".

Det framgick av professor emeritus Lars Furulands föreläsning vid Karlfeldtsamfundets årsmöte i helgen.

Litteratursociologen Furuland lanserade också förra året, i en föreläsning på Brunnsvik i Dan Andersson-veckan, det socioekonomiska sambandet mellan järnindustrierna och nationalskalderna.

Furuland framhöll i lördags Geijer, Tegnér, Wallin, Fröding, von Heidenstam, Lagerlöf och naturligtvis Karlfeldt, vars bildningsvägar präglades av bruksmiljöer.

För Geijer var järnhanteringen civilisationsskapande. 1834 skrev han om arbetsglädje på Ransäters bruk. Tegnér gifte in sig i familjen Myrman på Rämmen vars tillgångar omfattade gruvor, masugn och gjuteri.

Den nationalistiska dikten Svea behandlar också gruvdrift och järntillverkning. Wallin publicerade 1836 Smeden i tidskriften Läsning för folket. von Heidenstams släkt kan förknippas med Aspa bruk via herrgården Olshammar.

Frödings Alster hade drabbats av järnhanteringens ekonomiska nedgång och blev en stillsam idyll. Men Fröding tog stort intryck av Gustaf Schröders En bruksbokhållares minnen, som han recenserade för Karlstads-Tidningen.

Där kom avgörande impuls till "Den gamla goda tiden", vår skarpaste tendensdikt tillsammans med Viktor Rydbergs Grottesången.

Selma Lagerlöfs trauma över familjens förlust av Mårbacka är välkänd. En parallell finns hos Karlfeldt med Tolvmansgården.
Furuland redogjorde för hur den försvunna bergsmansdominansen i samhällslivet präglade Karlfeldts diktning på olika sätt, hur skalden upplevde sig som en svikare mot sina förfäder som blev skrivkarl och hur han över dem ville resa ett monument med sin diktning. (Samma hållning finner Furuland hos Upplands provinsdiktare Olof Thunman)

Tidiga litterära försök från Karlfeldt i detta syfte är bland annat Vinter i bergsbygd och inte minst Forsen, publicerad under pseudonym i Hemvännen 1886.

Det finns i programdikten Fäderna både rytmiska likheter och gemensam tematik med Geijers Odalbonden.

Furuland anser att 90-talisterna tävlade om att vara provinsialister.

Han kunde också visa hur Karlfeldt efter genombrottet kom att inspirera och bli förebild för en lång rad författare i Bergslagen.

Sålunda var Karlfeldt startpunkt för nästan all naturlyrik hos Karl-Erik Forsslund och Carl Larsson i By nåddes av Karlfeldts nordanvindare.

Forsslund betraktade Karlfeldt som konservativ i bästa bemärkelse, medan Furuland i Forsslund ser en traditionalist, världförbättrare och frifräsare - långt i från den helgjutne Karlfeldt Forsslund berömde.

- Forsslund var vid sekelskiftet en seismograf i samhällslivet, sade Furuland.

Carl Larsson i By fick ofta svälja att recensenter gjorde paralleller mellan honom och Karlfeldt. Tematiken är likartad och Larsson var öppenhjärtlig i sin beundran för föregångsmannen.

Detta litterära fält var så inmutat att Larsson kom att övergå till andra genrer.

Larsson skrev också den intressanta artikeln Hur Karlfeldt bedömdes i sin hembygd i Idun 1924. Där konstaterar Larsson att folket inte känner igen sig och lämnas oberörda av det enkla och klara hos Karlfeldt, samtidigt som de gråter åt banal gravölsvers i lokaltidningen.

Däremot var hembygden stolt över Karlfeldt, som "kommit sig upp". "Utifrån måste kröningen komma", skrev Larsson.
Dikten Fäderna inspirerade också Hedemoras Kerstin Hed (pseudonym för Hilda Olsson) vars dikt behandlar anfäder som är "gråa riddare av tålamodet". Hon kände "döda släktens stumma slit i blodet".

Hed beskriver tämligen bittert hur hon "underifrån" lyssnade till Karlfeldts kända tal vid ungdomsmötet i Hedemora, men i lokaltidningen skriver hon 1931 uppskattande om Karlfeldt som dalaskalden framför andra - hur han "såg vår kamp i mull och jord".

I ett brev daterat 13 november 1917 i Gräsberg insänder Dan Andersson ett exemplar av Svarta ballader till den ständige sekreteraren i Svenska akademien, diktsamlingen för vilken Bonniers inte ville betala ett öre.

Andersson var rädd att han skulle "gå under i vinter". Något svar till Andersson från Karlfeldt är inte känt men det utverkades understöd och Furuland anser att Karlfeldt var djupt involverad i detta.

Furuland pekade på paralleller mellan Karlfeldts Sång efter skördeanden och Anderssons Helgdagskväll i timmerkojan. Karlfeldts löskerkarlar är Anderssons spelmän.

Under 1920-talet angreps Karlfeldt för idyllisering. Svanberg publicerade ett skarpt avståndstagande i Clarté 1925 en text som trycktes om i Lyrik och politik 1931.

Denne Svanberg växte upp som Karlfeldtbeundrare och medgav att han hade svårt att förmå sig till angrepp på den som fördjupat sin diktning så i grunden som Karlfeldt gjorde i Flora och Pomona. Svanberg gillade bara en av Karlfeldts epigoner - nämligen Dan Andersson.

Hedemoras Martin Koch angrep också Karlfeldt, i anledning av dennes kritik av den samtida turismen. Karlfeldts provinsialism var negativ, menade Koch, som ville att dalfolket i lika stor utsträckning borde turista utomlands som de utlänningar som besökte Dalarna.

Hans Bing fullföljde på 1960-talet i Höst utan horn emellertid den tematik som Karlfeldt lanserade i Turistföreningens årsskrift 1926, även om Bing också problematiserar idylliseringen hos Karlfeldt.

Lars Furuland återkommer ofta till diktaren Stig Sjödin från Sandviken, vilken han håller för landets främste skildrare av järnarbetare.

Där ser Furuland vissa anknytningar till Karlfeldt, men de finns också hos enstaka modernister - i Aspenströms, från Torrbo utanför Smedjebacken, sparsmakade skildringar av Bergslagens natur och hos Bengt Emil Johnson, Saxdalen, som till och med för ett lyriskt samtal med Karlfeldt i diktsamlingen I grannskapet (2001).

Enligt Furuland finns en gemenskap mellan modernisterna och den traditionalistiske Karlfeldt, rent tematiskt. Detta framhölls också 1964 i tidningen Vi från ett måhända överraskande håll, nämligen av Artur Lundkvist.

Karlfeldt skulle kanske inte hålla med, men Lundkvist påstod att Karlfeldt tematiskt tagit sin diktning till ett "fristående plan" och att han befann sig "helt i en diktad värld". I denna såg Lundkvist dansen, dryckesslaget, kärleken, erotiken, arbetet, förpliktelserna, den religiösa drömmen, sjukdomen, döden och naturen behandlad med klang och bildföreställningar som fungerade djupt inspirerande på honom.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons