Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kanske en annan kväll

Annons

På grund av omständigheter som kanske bör förbli dunkla flyttar arrangörerna premiären för livemusikklubben Beggars Banquet från Metro bar till Stella blu.

Det är någon timme kvar till midnatt när Jennie Sterns och pianisten Mike Stark tar den lilla stjärnprydda diskoscenen på krogen i besittning, och ett tiotal nyfikna söker sig in i mörka hörnet för att lyssna.

Sångerskan och låtskrivaren ger dem en handfull romantiska, vibrerande sånger i lägsta tänkbara tempo och en annan kväll, på en annan plats, hade Jennie Sterns helt säkert känts som dynamit.

Med den raka, eleganta och lågmälda sättningen elpiano och orkestergitarr och en sävlig coolhet i framförandet lyckas hon nästan-nästan nå fram till hjärtat med sina vackra ballader, men lördag i Borlänge vinner.

Sterns lyckas inte få till den där magiska gnistan som kan få även den suraste ved att brinna.

Det gör inte Johnny Dowd heller.

Trots att han bäddar in timmen kring midnatt i ett set skramlande konstnärlig självmordsblues från Texas. Vad hjälper det att Dowd snackar som Billy Bob Thornton, skriver musik som Nick Cave och sjunger som Lou Reed?

Det är lördag i Borlänge.

Och just den här lördagen dränker den svenska byhålans blåtråkiga tristess all den nattsvarta, galghumoristiska konstblues Johnny Dowds lilla amerikanska trio bjuder på från Stella blus Bolibompa-dekorerade scen.

Sångaren kör händerna i byxfickorna mellan sångerna, vänder textblad i läslampans sken, borrar ned huvudet och betar av giget utan att övertyga.

Den som övertygar är Brian Wilson, som vid sidan av trioturnerande med Johnny Dowd soloprojektar under artistnamnet Willy B. De amerikanska lo-fi-trummisarnas egen Pierre Swärd spelar kagge med högerfoten och bas (!) med vänsterfoten. Kul och udda.

Johnny Dowds konsert är dock bara kul och udda fläckvis. Långa instrumentala utsvävningar står stilla på fläcken och stampar, flera av sångerna känns rejält pretentiösa och valhänt konstruerade, och inte ens när Jennie Sterns gästar för att göra en PJ Harvey vid sidan av Dowds Nick Cave i en mördarballad som "God made a woman" tar det fyr.

Det är ganska uppenbart att en man som Johnny Dowd på rätt humör och på rätt plats har kapacitet att glimma i väg magisk mörkermusik i Tom Waits anda.

Det här är dock kvällen då artisten sugs in i det svarta hål som är lördag i Borlänge, och slutintrycket av konserten är en lång och uttråkad gäspning.

Så kan det gå ibland.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons